Men trots insikter om att det är dags att öka landets beredskap, är det få kommuner och regioner som väljer att upphandla svenskproducerade råvaror. I stället väljer många kommuner i Västerbotten nu att, tvärt om, spara in på maten.
Försvarsberedningen har konstaterat att en stark inhemsk livsmedelsproduktion är avgörande för vår motståndskraft vid långvariga kriser. Budskapet upprepas i Livsmedelsberedskapsutredningen, som överlämnades till regeringen så sent som i januari. Likaså ställer Nato ett grundkrav för en god civil beredskap på oss som medlemsland, som säger att alla allierade ska ha en motståndskraftig livsmedelskedja. Där är vi inte idag. Om krisen eller kriget skulle komma till Sverige skulle vi vara väldigt sårbara. Den självförsörjningsgrad av livsmedel som Sverige har nu, räcker helt enkelt inte till för oss alla.
Vi på Lantbrukarnas riksförbund (LRF) representerar matproducenter i hela landet som både kan och vill producera mer mat till fler. Vi har kompetensen, marken och ett bra klimat för att göra det. Men om det ska kunna bli verklighet måste det finnas en marknad, en vilja, att betala för mat som produceras enligt de höga krav som vi ställer i Sverige. Någon måste efterfråga den beredskap som följer av en livskraftig lantbrukssektor. Här spelar alla konsumenter en viktig roll, inte minst kommunerna och dess ledande politiker.
Men det är tydligt hur kommunerna runt om i Västerbotten betraktar sin roll på olika vis. Vissa kommuner, såsom Lycksele, Sorsele och Skellefteå startar upp projekt som ”Ko på rot” där kommunerna själva väljer att upphandla djur från producenter i kommunen för att garantera lokala livsmedel. På andra håll väjer man tvärt om att spara in på den offentliga maten så långt det är möjligt. Här behöver lokala politiker göra mer.
Enligt Livsmedelsverket har cirka 70 procent av landets kommuner mål för ekologiska livsmedel, men det är betydligt ovanligare med krav på svenskproducerat. Avsaknad av tydliga mål, i kombination med de budgetnedskärningar som nu sker på många håll, riskerar leda till att man väljer bort svenskproducerad mat till förmån för billigare råvaror. En utveckling som skulle leda samhället i en oönskad riktning och tvärt emot rådande rekommendationer.
Utredningen om en ny svensk livsmedelsberedskap skriver i sitt betänkande att landets kommuner bör få ett tydligt lagstadgat ansvar för den lokala livsmedelsberedskapen. Vi i LRF instämmer i det. Det handlar om behovsanalys, planering av distribution, och om att upprätthålla tillgången till livsmedel i landets kommuner. En del av det arbetet börjar med att upphandla svenska livsmedel till den mat som serveras på våra skolor, förskolor och äldreboenden.
Det är nu viktigt att kommunerna axlar ansvaret för att säkra vår livsmedelsberedskap och prioritera i enlighet med rådande rekommendationer. De offentliga köken spelar en oerhört viktig roll. När de köper in svenska livsmedel ser de till att minska klimatavtrycket, höja kvaliteten på den mat de serverar och slutligen en stärkt livsmedelsberedskap – både på lokal och nationell nivå.
Den mat vi inte producerar i fredstid kommer vi inte heller att kunna räkna med att producera i tider av allvarlig kris eller ytterst krig. Varje tugga svenskproducerat i en kommun eller region räknas när vi tillsammans ska bygga en starkare nationell livsmedelsberedskap.