Vårt budskap har inte sällan mötts med skepsis. Men få har väl, inte heller vi, kunnat föreställa sig att världen skulle vändas upp och ned så brutalt som den gjort nu.
I Sverige är ungefär varannan tugga mat importerad. Ända sedan EU-inträdet har den svenska livsmedelsproduktionen haft svårt att konkurrera i pris, då lantbruket i Sverige lyder under betydligt tuffare lagar och regler än andra EU - länder.
I Sverige har de styrande på en mängd olika sätt lyckats straffa ut det egna jordbruket. Resultatet ser vi nu. Vi har ett lantbruk som inte hinner bygga upp sin ekonomi under topparna för att klara sig i de djupa dalarna.
Den senaste tidens kostnadsexplosion på insatsvaror visar sig i vårt län framför allt i den produktion som är störst här – mjölknäringen. Flertalet planerar för att lägga ner eller minska produktionen.
Regeringen beslutade om ett krispaket på 1 miljard kronor i februari, men det stödet har redan tappat i relevans. Efter att Ryssland gick in i Ukraina har kostnaderna för insatsvaror som diesel, gödning och el stigit till oanade höjder, och de pengar som utlovats kommer, tyvärr, inte att göra någon märkbar skillnad för Västerbottens bönder.
Utvecklingen i Västerbotten är djupt oroande.
På tio år har vi tappat 100 mjölkföretag, och hade 2021 endast 164 kvar. På samma tid har antalet mjölkkor minskat med cirka 1900.
Vid kriser fungerar vår livsmedelsproduktion som en viktig del av vår civila beredskap. Möjligheterna till import kan snabbt och oförutsägbart förändras.
Det är inte säkert att andra EU - länder tycker att just Sveriges befolkning ska prioriteras vid störningar.
För att stärka vår civila beredskap behöver nu först de nuvarande lantbruken få förutsättningar att klara sig igenom denna djupa kostnadskris. På sikt måste de ges möjligheter att öka sin produktion, och vi behöver även nya lantbruksföretag.
Med rätt förutsättningar, till exempel minskad regelbörda, acceptabla bränslekostnader och en ändrad attityd bland våra folkvalda, kan vi vända utvecklingen och närma oss Finlands försörjningstrygghet. Där står den inhemska livsmedelsproduktionen för 80 procent av marknadsandelarna.
Det är dags att beslutsfattare ser värdet i att ha en livsmedelsproduktion såväl nationellt som regionalt och lokalt, och det är bråttom, för man saknar inte kon förrän båset är tomt.
En del kommuner förstår detta. Andra motarbetar rent av en ökad produktion.
Trots att jordbruksmark har ett starkt skydd i miljöbalken finns det kommuner som planerar för att bygga igen den med bostäder. Jordbruksmark är en naturresurs som inte går att tillverka på nytt.
Jordbruksmark är avgörande i vår beredskap. Utan åkermark =ingen mat.
Som konsument är det nu viktigt att fortsätta stödja den lokala matproduktionen. Även när matpriserna kommer att gå upp. Hushållen kan planera inköpen bättre och därmed slippa kasta mängder med mat. Det är givetvis också viktigt ur hållbarhetssynpunkt.
Kanske vi också måste prioritera annorlunda och använda en högre andel än de cirka 12 procent av hushållens inkomster som går till mat? Även handeln kan hjälpa till i arbetet för att vi ska ha kvar livskraftiga lantbruk.
Om inte det lokala jordbruket stöttas i fredstid kan vi inte heller förvänta sig att det kan leverera fullt ut i kristid.
Lotta Folkesson, ordförande Lantbrukarnas Riksförbund Västerbotten