I offentlig och privat verksamhet saknas personal i stort sett överallt – vilket medför att nyanställda och redan anställda ofta hamnar i orättvis lönesättning som sätter igång stor rörelse mellan arbetsplatser. Det leder i längden till kompetensbrist. När cheferna också flyttar runt på samma sätt faller ofta arbetsmiljöarbetet i glömska. Lönesättning och arbetsvillkor likaså, vilket ställer till det ytterligare. 

Vad gör vi som anställda då? 

Vi muttrar vid fikaborden med knuten näve i fickan, söker nya anställningar, säger att facket gör eller inte gör si och så. Men rent konkret, vad gör vi som anställda för oss själva? 

I de allra flesta fall väldigt lite faktiskt, vi är arga, ledsna eller uppgivna och hoppas att någon annan ska lösa det åt oss. Problemet är att då har hela tanken med påverkan och facklig verksamhet fallit totalt. All facklig verksamhet bygger på oss medlemmar och vår kunskap ute på arbetsplatserna och om vi inte står upp för oss själva, hur kan vi då vänta oss förbättringar? 

Protesterar vi ens? Krokar vi arm och höjer rösten? Pratar om vikten av fackligt medlemskap och kollektivavtal med varandra? 

Ja, det börjar ta sig. Ta mig tusan det gör det!

Fler och fler börjar förstå styrkan i att agera tillsammans och värdet i fackligt medlemskap. Vill man ha förändring och bättre villkor börjar resan med oss själva. Om jag ensam står upp och ifrågasätter, eller om jag ställer mig upp tillsammans med mina arbetskamrater och kollektivt sätter ner foten gör en ordentlig skillnad. 

Måla plakat och gå med oss i tåget på första maj, visa arbetsgivaren och politiken vad vi vill! Det är arbetarrörelsens dag, vår dag, där vi kan tåga tillsammans och göra vår röst hörd och synlig för alla. 

Jag kommer vara där, mina kollegor kommer vara där och jag önskar verkligen att alla som har möjligheten kommer och går med oss, plockar upp näven ur fickan och lyfter plakatet mot skyn!  

Slut upp, höj rösten, kräv bättre arbetsvillkor, bättre arbetsmiljö och bättre lön!