Utan nämnvärd debatt ändras lagar och de juridiska hindren för ny kärnkraft har sopats bort. Förändringarna är så stora att det borde genomföras en ny folkomröstning, där Ja- och Nejsidan får lika mycket resurser och utrymme i media!
De SMR, Små Modulära Reaktorer, som kärnkraftsförespråkarna vill bygga i Sverige, är fjärde generationens snabba reaktorer.
Det framställs som att snabba reaktorer kan börja byggas direkt, trots att tekniken för att kyla dem inte är färdigutvecklad! Dessutom visar nya studier att snabba reaktorer kan ge upp till 30 gånger mer avfall än från dagens konventionella reaktorer. Avfallet är dessutom mer komplicerat att slutförvara.
Kärnkraftsförespråkare hävdar att inte ett gram mer uran behöver brytas. Plutonium ska i stället tas fram ut mellanlagret av utbränt bränsle i Oskarshamn, som endast behöver bearbetas innan det kan användas igen. De försöker alltså få oss att tro att problemen med lagrat kärnavfall kommer att minska och de döljer att det oskyldiga ordet "bearbeta" handlar om en riskfylld upparbetning, där högradioaktiva, utbrända bränslepatroner ska hackas sönder och lösas upp i syra för att få fram plutonium.
Under processen går det inte ens att förhindra utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen vid normal drift. Vid driftstörningar eller olyckor ökar risken för mer utsläpp.
Roine Ekarv, som har arbetat i 26 år som safeguards inspector på IAEA, Internationella atomenergiorganet, ställer den berättigade frågan: Vilka ska tvingas ha dessa plutoniumfabriker in på knuten? Eftersom nytt plutonium även bildas i vissa snabba reaktorer, innebär det att Sverige skulle få ännu fler plutoniumfabriker runt om i landet.
Det är tyst om att upparbetning även bidrar till restprodukter, som innehåller uran och andra högradioaktiva ämnen och som även de måste slutförvaras i evinnerliga tider. Lika tyst är det om att industrin ännu inte behärskar tekniken för att, i stor skala, omvandla detta flytande avfall till fast form, trots att det är nödvändigt för att det ska kunna slutförvaras.
Runt om i världen skrotas nu det ena SMR-projektet efter det andra av ekonomiska skäl. Hur kan någon anse att riskerna med detta är ett rimligt pris att betala, när kostnaderna för förnyelsebar energi minskar?
Roine Ekarv är med rätta orolig över planerna på att använda plutonium i massomfattning och uppmanar Sverige att” stoppa SMR-tåget på spåret till plutoniumsamhället”. Med allt fler upparbetningsanläggningar och kärnkraftverk ökar risken för haverier. Men också för att fler länder kan börja tillverka kärnvapen och att terrorgrupper kan få tillgång till radioaktivt vapenmateriel.
Bara Sveriges utbrända kärnbränsle i Oskarshamn innehåller 80 ton plutonium, som räcker till tusentals atombomber.
Eftersom de stora riskerna med kärnkraft inte är lösta, finns det goda skäl för Sverige att behålla förbudet mot upparbetning av utbränt kärnbränsle och återinföra förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk. Argumentet att kärnkraft skulle bidra till att förhindra en klimatkatastrof är nonsens. Det tar för lång tid, innan de kan börja producera el.
Olov Wikström, medlem i Folkkampanjen mot Kärnkraft - Kärnvapen
Elsa-Lena Åström, Klimat- och miljöskribent