EU-kommissionen vill göra kraftiga inskränka i användningen av blyhagel.
Det skulle få betydande konsekvenser för jägare i Sverige.
I Sverige har vi dock redan ett regelverk för detta. Ett resultat av en öppen debatt och en demokratisk process.
Frågan illustrerar väl hur EU:s institutioner får allt mer att säga till om på områden som är nationella angelägenheter. Blyhagel är ingen gränsöverskridande fråga.
Vi ser samma fenomen inom skogspolitiken.
Sverige har sedan länge en genomtänkt, långsiktigt hållbar skogspolitik som balanserar olika intressen. Icke desto mindre påverkas skogsbruket av EU:s så kallade art- och habitatdirektiv, som inte är utformat för svenska förhållanden.
Den syn EU-kommissionen har på skog och jakt utgår från geografin på den europiska kontinenten. Där kan det finnas anledning att skydda enskilda habitat på ett sätt som inte är relevant i Sverige.
EU-kommissionen försöker ständigt utöka unionens inflytande med hjälp av klåfingrig detaljreglering, som inte blir bättre av att direktiven utformas utifrån filosofin ”one size fits all”. Samma regler ska gälla i länder med helt olika förutsättningar.
Även inom jordbrukspolitiken uppstår märkliga situationer.
Till exempel vill EU-kommissionen att medlemsstaterna ska minska antibiotikaanvändningen inom köttproduktion med 50 procent till 2030. Detta utan att hänsyn tas till från vilken nivå man börjar.
Svenska köttproducenter har redan sänkt användningen av antibiotika till ett minimum. Per producerat kilo kött ligger Sveriges användning på en bråkdel av den i Sydeuropa. Ändå ska Sveriges bönder pressas ytterligare.
Självklart fattas det dåliga beslut även i Sveriges riksdag. Men det är beslut som kan påverkas genom politisk debatt – eller val. I EU hamnar makten i praktiken hos tjänstemän, som har ytterst begränsade kunskaper om svenska förhållanden.
Därför måste ytterligare överföring av makt till EU stoppas.
Att stoppa onödig reglering av blyhagel är ett bra tillfälle att sätta ner foten.