Parallellt fattar enskilda jaktlag egna beslut om hur de ska förvalta älgstammen. Detta ser vi som en oroande utveckling då älgförvaltningen bör grundas på forskning och samsyn med markägare.

Den svenska älgstammen har minskat, det är en planenlig minskning. Sverige har gått från att ha världens tätaste älgstam till att fortfarande ha världens tätaste älgstam (Skogforsk 2022). Den minskning som vi nu ser är varken ett hot mot älgstammens existens eller ett resultat av en dominant skogsindustri, det är frukten av en medveten och forskningsbelagd älgförvaltning där även jägarkåren varit med och fattat besluten. De alarmerande signalerna som beskrivs i media är inte heller något som vi känner igen när vi pratar med jägare. Flertalet jaktlag har haft en god jaktlycka.

Många skogsägare är också jägare, och ser värdet av både älgen och skogen. Kostnader och arbetet som följer av en för stor älgstam är inget vi kan blunda för. Skadorna innebär ibland kvalitetsnedsättningar som gör att timmerstockar blir massaved. Möjligheterna till att få upp en godkänd föryngring blir väldigt utmanande. Därmed försämras möjligheten till ett lönsamt skogsägande. Här i Västerbotten har vi också magrare marker än i övriga Sverige, det vill säga att tillväxttakten är lägre vilket innebär att träden är kvar i beteshöjd under en längre period. Detta får till följd att en stor älgstam i Västerbotten är mer problematisk än i län med generellt bördigare marker.

Vi ska komma ihåg att många som jagar idag, och som jämför med hur det var förr, jämför med nivåer som fanns på 80-talet och en tid därefter. Då såg skogsbruket annorlunda ut med större hyggen och därmed mer lättillgänglig mat för älgarna vilket gjorde att stammen ökade drastiskt. Sedan dess har vi arbetat för en hållbar nivå på älgstammen. Skötseln bygger på en lokal förvaltning och många lägger ner oerhört mycket tid i viltvårdsområden, älgskötselområden, älgförvaltningsgrupper och viltförvaltningsdelegationer för att vi ska nå våra mål om en älgstam av hög kvalitet, där vi som resultat får färre trafikolyckor och högst 5 procent färska betesskador på tallstammarna.

I delar av länet börjar vi nu närma vi oss måltalen för betesskador, det är glädjande. Men det är en utmaning med både beräkningar och åtgärder när vandringsälgar och kraftiga vinterkoncentrationer är en realitet, och där behöver vi kanske hitta nya vägar framåt för att säkra målsättningarna. Det är också viktigt, för att systemet ska fungera, att de beslut som fattas för avskjutning följs. Där har skogsnäringen ett ansvar att följa utvecklingen. I de fall egna begränsningar och regler införs går det inte att utvärdera åtgärderna på ett vettigt sätt, och då vet vi inte vilka åtgärder det är som leder fram till nuläget. Framgent hoppas vi på en mer nyanserad debatt! Vi vill också rikta ett stort tack till er jägare som är ute i ur och skur för att göra det praktiska arbetet med att hålla vår älgstam på de nivåer som vi gemensamt beslutat om. Ni gör ett viktigt jobb.