När tvåårsomprövningarna av personlig assistans stoppades 2018 menade den socialdemokratiskt ledda regeringen att alla med funktionsnedsättning som berättigar till assistans kunde andas ut.
Omprövningsstoppet skulle befria tusentals med en funktionsnedsättning från en ofta ångestfylld omprövning av Försäkringskassan vartannat år.
Men tryggheten var falsk. Den som i många år levt med assistans kan fortfarande med ett pennstreck bli av med all hjälp. Situationen är så illa att assistansanvändare, som skulle behöva mer assistans, inte vågar ansöka om det.
Liberalerna kräver ett förtydligande i socialförsäkringsbalken, det regelverk som styr utbetalningen av assistansersättning.
Försäkringskassan ska enbart få pröva den nya omständigheten hos en person. Inte utan skäl ompröva hela behovet, riva upp flera år gamla beslut och beröva den enskilda rätten till assistans. Detsamma måste även gälla kommunerna.
Hänvisningar till ändrad ”nationell praxis” måste få ett slut.
Lagsstiftningen har under många år urholkats till följd av hård tolkning av domar i Högsta förvaltningsdomstolen, som i sin tur lett till snävare och strängare bedömningar från Försäkringskassan.
Kommuner runt om i landet är snabba med att snappa upp signalerna, och kallar det ”ny nationell praxis”, vilket är märkligt eftersom kommuner lyder under en annan lagparagraf.
Den snäva bedömningen av assistans har politiska förtecken. Omprövningarna är ett led i att hålla nere statens kostnader.
Om en person slutar särskolan och börjar daglig verksamhet ska det som exempel anmälas till Försäkringskassan, som då helt kan välja att bortse från omprövningsstoppet.
Men i stället dras en helt ny utredning igång som kan innebära att assistansen helt dras in eller kraftigt skärs ned. Kommunerna gör likadant.
Ingen ska behöva vara rädd för att ansöka om fler assistanstimmar om det är det som behövs.