Den amerikanske nationalekonomen och statistikern Milton Friedman har varit en frontfigur för nyliberalismen.
Hans teorier påverkade, och påverkar än i dag många ledare och ekonomer.
Han förespråkade icke statlig inblandning, skydd av individen mot regeringar och statsmakter, fria marknader, inga statliga sociala skyddsnät med mera. Han var kontroversiell på sin tid, men fick stort gehör för sina idéer i flera av dåtidens regeringar, bland annat hos Roland Reagan i USA, Margaret Thatcher i Storbritannien och Augusto Pinochet i Chile.
De senaste årtiondenas kriser, finanskrisen 2008, och inte minst coronakrisen i dag, visar hur fel han har haft.
Milton Friedman fick förvisso Nobelpriset i ekonomi 1976. Men många ekonomer var starkt kritiska till att han fick det.
Han har även påverkat svenska regeringar under 1980-talet, inte minst socialdemokratiska, när han förespråkade avregleringar av marknader och fri marknadskapitalism.
Resultatet av frimarknadskapitalismen har vi sett de senaste 30 åren: stor ekonomisk ojämlikhet, försämrade sociala skyddsnät, försämrade arbetsvillkor och demontering av statsapparaten.
Tack och lov väcker marknadsliberalismens och Milton Friedmans teorier inte längre entusiasm hos ekonomer. Inte ens hos dem på högerkanten. Stora organisationer som OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) och valutafonden börjar prata om jämlikhet, solidaritet och om att minska de ökande klyftor i samhället.
När samhällen och människor befinner sig i kris ska staten och de demokratiska intuitionerna finnas där för att stödja, uppmuntra och inte minst för att rädda liv.
Statsmakten ska garantera jämlikhet i samhället, samma vård för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar, lika möjligheter till arbete, bra arbetsvillkor, stöd till företag, rätten för varje individ att bestämma över sitt liv och rätten att kunna påverka samhällsutvecklingen.
Den svenska modellen står sig fortfarande stark.
Den bygger precis på dessa principer och drömmar, och socialdemokratins tro på ett solidariskt samhälle, på politisk demokrati och på social välfärd.