De mervärden som förknippas med lokala matprodukter skapas i basen av livsmedelskedjan – hos bonden på gården.

Leden därefter, livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln, tillför en jämförelsevis blygsam andel till de värden som är viktiga för konsumenterna i dag. Ändå är det bonden som får nöja sig med smulorna från värdekakan.

Det är den lokala bonden som sköter om sina djur så skickligt att Sverige för tionde året i rad har den lägsta antibiotikaförbrukningen inom EU.

Det är en bonde som ser till att hålla landskapen öppna och skapar förutsättningar för biologisk mångfald. Det är en bonde som anställer och köper tjänster och bidrar till sysselsättning och skatteintäkter lokalt. Det är också en bonde som får ta de stora investeringarna och kostnaderna.

Men trots att bonden sår får denne alltså inte skörda.

Endast nio procent av den så kallade matkronan går tillbaka till bonden. Tolv procent går till livsmedelsindustrin och 32 procent till handeln. Resterande procent går till utlandet i form av importerade matvaror och skatter.

Handelns ekonomiska maktövertag känns, mot bakgrund av var de största insatserna görs, tämligen skev.

Primärproducenternas underläge i förhandlingar om priser och villkor har stötts och blötts inom EU i flertalet år.

Efter att ett EU-direktiv om att stävja otillbörliga handelsmetoder antagits lade landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) nyligen fram ett förslag till lagstiftning i Sverige.

Det handlar om att handeln till exempel ska tvingas betala producenterna i tid och att leverantörer inte ska behöva bekosta marknadsföring.

Den nya lagstiftningen ska ses i ljuset av den nationella livsmedelsstrategi som syftar till ökad inhemsk matproduktion.

Det är ett steg i rätt riktning. Men fler måste tas.

För samtidigt som konsumenterna vill belöna lokala och hållbara produkter har jordbrukets utveckling gått åt fel håll.

Antalet mjölkbönder halveras vart tionde år, köttproduktionen minskar och åkermark överges och lämnas för fäfot. Grundorsaken till detta är de ofta ytterst små ekonomiska marginalerna.

Om vi ska öka Sveriges och Västerbottens självförsörjningsgrad av livsmedel, och dessutom göra det på ett hållbart sätt, krävs investeringar på gårdarna.

Utan ökad lönsamhet kommer det inte att lyckas. Det som handelns kunder nu efterfrågar, nämligen lokala produkter, kommer då inte att finnas kvar.

En rimligare fördelning av matkronan ligger därför i handelns eget intresse.