Jakob Burman (S) anser att förslaget om att omvandla den konkursade Northvolt-fabriken till ett fängelse är drastiskt, men hans kritik av förslaget missar poängen.
För oss handlar det inte om att “håna” de anställda eller att “avskriva” Skellefteå och norra Sverige. Snarare handlar det om att titta pragmatiskt på situationen och hitta en lösning som både är realistisk och ansvarsfull med tanke på de svårigheter vi står inför.
Förutsättningar som inte direkt blir bättre av att lokala Socialdemokrater lagt väldigt stor vikt vid batteriproduktion och grön industri i grunden för Skellefteås framtida ekonomi och skatteintäkter. Det har inte bara inneburit vissa misslyckade investeringar, och sämre lönsamhet, för t ex Skellefteå Kraft. Det har också inneburit politiska vägval som gjort just grön omställning, framför andra viktiga perspektiv, till en framtung del av det lokalpolitiska narrativet.
Jacob Burman (S) ger i sin debattartikel uttryck för detta när han skriver: ”…fabriken måste leva vidare.” När politiker bestämmer sig för att en viss del av näringslivet ”måste” fungera innebär det ofta att marknadskrafter och verkliga förutsättningar ignoreras. Det är farligt i synnerhet när pensionspengar används som riskkapital.
Det är en realitet att Northvolt har misslyckats att leverera den långsiktiga hållbarhet och de ekonomiska vinster som man hoppades på. Man kan beklaga sig över detta eller börja titta på nya möjligheter. Vi menar att det senare är ett rimligare förhållningssätt än att försöka bestämma hur vissa affärsmodeller ”måste” fungera. Att omvandla en del av anläggningen till ett fängelse är i det sammanhanget bara en av många idéer som säkert kan lyftas för diskussion.
Det betyder inte att den ursprungliga affärsidén måste exkluderas. Det kan fortfarande hända mycket kring Northvolt-fabriken, och i media ges uttryck för att det verkar finnas ett intresse bland större internationella aktörer. Vi ser i likhet med många andra positivt på en ny, framgångsrik ägare av fabriken - men vi är pragmatiska.
Om så inte sker måste alla alternativ undersökas, för kvarstår det dödläge som nu råder blir det inte bra varken för Skellefteå eller Sverige. Ingen vinner på att fabriken står tom, i synnerhet inte kommunen med hänsyn till att Skellefteås tillväxt till stor del korrelerar med fabrikens potentiella framgångar.
Att då peka ut statliga jobb som ”ett hån”, att inte vara öppen för nya lösningar som skapar nya riktiga jobb, känns på det sättet väldigt ideologiskt och kortsiktigt tänkt.