Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det riktas mot kvinnor för att de är kvinnor.
Är kvinnan mamma riskerar också hennes barn att drabbas.
Nu behandlar riksdagen två lagförslag som berör detta. Det ena avser barn som bevittnar brott, det andra frågor om vårdnad.
Om en person utövar våld mot till exempel mamman, och barnet ser eller hör detta, så föreslås att den personen samtidigt begår ett brott mot barnet, ett barnfridsbrott.
Reformen är efterlängtad av flera anledningar. En är att vårdnadshavare, också när denne är den som misstänks för våldet, har makt att hindra att barn under 15 år får komma till tals i rättsutredningen.
Nu ska barnet få full status som brottsoffer och kan därmed höras oavsett vårdnadshavarnas inställning.
Förslagen angående vårdnad om barn är motstridiga. Ett avser att den förälder som dödat den andra föräldern kan fråntas vårdnaden genom att en tillfällig vårdnadshavare utses.
Det skulle ändra på att den våldsamme föräldern, som oftast är fadern, får behålla sin makt att bestämma över barnet också från fängelset. På den punkten får våldet konsekvenser, vilket förslagen i övrigt kan anklagas för att sakna.
Trots starka uttalanden om att gemensam vårdnad är bäst i ”de allra flesta fall” menar regeringen att någon presumtion för gemensam vårdnad inte ska finnas.
I verkligheten är det dock så. Presumtionen medför att den förälder som argumenterar för ensam vårdnad de facto framstår som en dålig förälder som inte vill sitt barns bästa, även om hon agerar för att skydda barnet från ytterligare våld.
Gemensam vårdnad är förvisso utmärkt när föräldrarna kan samverka. Men är den ens önskvärd och till ”barnets bästa” när de inte är ense? Eller än värre när oenigheten bottnar i våldserfarenheter och en förälders vilja att skydda sitt barn mot ytterligare våld?
Vänsterpartiet stödjer att barnfridsbrottet införs, men är mycket kritiskt till den starka prioriteringen av gemensam vårdnad.
Vi ser det som en paradox att riksdagen förväntas ta ett beslut för att synliggöra barns utsatthet för våld i hemmet genom ett nytt brott och ett annat beslut som medför att barnet kan bli tvingat till att umgås med eller till och med bo tillsammans med sin förövare.
Här behövs motstånd för både barnens och mödrarnas skull.