Kära kommunpolitiker. Ni har gjort det igen! Med en budget att lappa ihop har ni hittat en briljant lösning: mer jobb för oss gymnasielärare i Skellefteå. Genialt, eller hur? Att öka vår arbetsbörda med 20 procent låter ju som en klockren idé – särskilt i en skola där arbetsbelastningen redan balanserar på gränsen till det orimliga.
Förslaget innebär att varje gymnasielärare ska ansvara för fler elever och fler kurser. På pappret kan det verka hanterbart – men låt oss översätta det till verkligheten: ungefär 25 fler elever, sex extra timmars arbete i veckan och en bedömningshög som får Mount Everest att framstå som en sanddyn. Och samtidigt ska vi sjösätta en ny gymnasiereform hösten 2025. Men det är väl lugnt? Vi kan säkert trolla fram extra tid mellan lektionerna som redan är fyllda med administration, mentorskap och spontana krissamtal med elever.
Jag ställer mig helhjärtat bakom Irene Backman och Erika Holmgren, som i Norran (4 april) kritiserat förslaget – för det här är inte bara ogenomtänkt, det är ohållbart. Vi behöver tid att sätta oss in i de nya ämnesplanerna. Vi behöver tid att planera våra lektioner. Vi behöver tid att utvärdera och utveckla vår undervisning. Kort sagt: vi behöver tid för vårt kärnuppdrag. Men istället förväntas vi nu jonglera ännu fler kurser och elever, samtidigt som vi på något magiskt vis ska bibehålla kvaliteten. Har ni någon tidsresande teknologi att dela med er av? Vi skulle verkligen behöva den.
Skolan handlar inte bara om betyg och kunskaper. Den handlar om människor. Om att se varje elev, möta deras behov, bygga relationer och skapa trygghet. Den handlar om att hinna ge extra hjälp till den som har det svårt – att finnas där när någon rasar ihop i korridoren. Men om vi dränks i arbete, då får vi väl börja läsa elevernas välmående i kaffesump.
Det här med ökat poängansvar är dessutom en riktig luring. På pappret ser det ut som en rak ökning – från 500 till 600 poäng per år. Men nu motsvaras inte längre en 100-poängskurs av lika många undervisningstimmar. Samma kursinnehåll, men färre timmar i klassrummet. Det kräver en helt annan typ av elev – med självdisciplin, struktur och förmåga till självstudier. Men så ser inte verkligheten ut för alla. Har ni, kära kommunpolitiker, berättat det för föräldrarna? Har ni förklarat vad det faktiskt innebär?
För de elever som redan kämpar, för elever som behöver tydlighet, tid och extra stöd, är detta en nedmontering som drastiskt minskar deras möjlighet att lyckas i skolan. Vid sidan av detta verkar kommunens plan även innebära att gymnasieskolans alternativ till de nationella programmen förändras. Den dörr som tidigare varit en väg framåt för elever som halkat efter, riskerar nu att stängas igen.
Elever som haft behov av att läsa upp sina grundskolebetyg, kommer att spridas ut i klasser med behöriga elever. Vad betyder det i praktiken? Jag har inget svar – men inte är det otänkbart att vi snart står inför en vardag där behöriga och obehöriga elever blandas, där flera kurser på olika nivåer förväntas pågå parallellt, och där specialpedagogiskt stöd centraliseras och blir en bristvara i det dagliga arbetet. Ett pedagogiskt experiment, skapat av någon som troligen aldrig har satt sin fot i ett klassrum..
Läraryrket är redan ett av de mest krävande jobben i välfärden. Jag ser kollegor som går på knäna, som gråter i arbetsrum, som blir sjukskrivna och som lämnar yrket helt. Om den här utvecklingen fortsätter är det inte bara eleverna som blir lidande – utan hela skolan som idé. Vi kan effektivisera oss hur mycket som helst, men vi kan inte skapa lärare ur tomma intet. I slutändan kommer det att stå fler lärarstolar i skolbyggnaderna än vi har lärare. Och då återstår frågan: Vem ska undervisa våra barn? Kommunpolitikerna själva?
Så jag frågar er igen, kära förtroendevalda: Har ni verkligen berättat för elevernas föräldrar vad ni beslutat? Har ni vågat säga det rakt ut – att deras barn kommer att få mindre undervisning, mindre stöd och färre vuxna omkring sig?
Sveriges Lärare har en checklista för kommunpolitiker som faktiskt vill att skolan ska fungera: ge lärarna tid för undervisning och planering, minska elevgrupperna, uppvärdera lönerna och se till att skolorna har behöriga lärare. Låter det orimligt? Nej. Det låter som sunt förnuft. Skolan är samhällets hjärta. Att skära ner på skolans resurser är inte bara dumt - det är farligt.