Vi från allianspartierna vill ge vår samlade bild av vad som behöver göras för att kvinnor ska få likvärdig och rättvis vård i Västerbotten. En del i området som uppmärksammats på senare tid handlar förstås om förlossningsvården i länet. Alla blivande föräldrar ska känna sig trygga i att vården kommer att finnas tillgänglig när det är dags att föda sitt barn.
Läget i förlossningsvården i Region Västerbotten idag är ett otroligt orosmoment för kvinnor som ska föda sitt barn här, och det är häpnadsväckande hur låg politisk prioritet en sådan fundamental rättighet får.
Vi vet att kvinnorelaterade sjukdomar som exempelvis endometrios länge har ansetts ”höra till” att vara kvinna. Ungefär 250 000 personer i Sverige har endometrios, varav ungefär hälften har besvär som i någon mån påverkar deras liv. Denna syn på vad kvinnor ska ”stå ut med” har inte försvunnit ur vår kultur även fast många av oss gärna vill tro det.
Studier visar att det finns skillnader mellan den vård som kvinnor och män får. Kvinnor underbehandlas jämfört med män vid hjärtsjukdom, stroke, diabetes och benskörhet. Män får dyrare mediciner och hjälpmedel som till exempel rullstolar. Kvinnor får även vänta längre på akutsjukvård och får kortare sjukskrivningar. Din hälsa och din möjlighet att överleva svår sjukdom eller få behandling ska inte bero på vilket kön du har.
Region Västerbotten är en stor arbetsgivare i Västerbotten, och vi vet att det är många fler kvinnor än män som jobbar inom offentlig sektor. Vi vet att vården är ett kvinnodominerat yrke och att dessa prioriteras längre i status och lön. Det kan inte ha undgått någon att denna ojämställdhet påverkar kvinnors hälsa och välmående, och här har Region Västerbotten som arbetsgivare också ett stort ansvar. Det är rimligt att förvänta sig att en stor arbetsgivare som ansvarar för vård och hälsa också tar sitt ansvar att se om sina egna anställda.
Västerbottens kvinnor får själva bekosta resor till mödra- och barnhälsovård, mammografisk hälsokontroll samt gynekologisk cellprovskontroll. Det här skapar både ojämställdhet och ojämlikhet.
Frågan om ojämställdhet är uppenbar – det är kvinnosjukvården som inte ger rätt till reseersättning. För de kvinnor som har nära till vården är inte avsaknaden av reseersättning så hämmande. För kvinnor som har väldigt långa avstånd till vården kan resekostnaden öka risken för att de avstår från vård eller kontroller. Det är inte bara avstånden som skiljer, det är även tillgång till kollektivtrafik.
Det borde vara självklart att män och kvinnor ska få tillgång till sjukvården på lika villkor i hela länet.