Ny statistik från Svensk Handel visar att modebranschen för nionde månaden i rad möter tvåsiffriga försäljningstapp.
I november föll försäljningen i klädhandeln med nästan 30 procent och med runt 50 procent i skohandeln.
Det är ett alarmerande läge. Tiotusentals arbetstillfällen inom handeln är hotade, en bransch där många unga arbetar.
I detta läge väljer regeringen att gå fram med klädskatten som försvårar ytterligare för en bransch som redan kämpar.
Självklart ska modebranschen ta ansvar för sin påverkan på miljön. Men faktum är att 80–90 procent av alla kläder och skor som säljs i Sverige är fria från de farliga kemikalier som klädskatten ska rikta in sig på.
Därtill har klädskatten som sådan fått omfattande kritik från remissinsatserna. Bland annat har Kemikalieinspektionen, regeringens egen myndighet, påtalat att skatten riskerar att hindra arbetet med att fasa ut de farliga kemikalierna.
I klartext: Klädskatten blir kontraproduktiv för miljöarbetet och genererar inte någon egentlig nytta mer än lite klirr i statskassan.
Skatten är utformad på ett sådant sätt att den ska betalas av alla företag – oaktat om kemikalierna finns i produktionen.
Kan företaget bevisa att det inte finns några farliga kemikalier får man tillbaka en viss del av skatten. Detta betyder att svenska företag alltid kommer att betala en viss skatt. Oberoende av farliga kemikalier.
Stadium har flaggat för att den extra administrativa kostnaden för klädskatten skulle landa i runda slängar på 60 miljoner kronor. Det är en kostnad som regeringen bara förutsätter att företagen har kapacitet för.
Klädskatten kan också vara ett omotiverat handelshinder som bryter mot reglerna för EU:s inre marknad. Det finns redan gemensamma regler som styr det man vill komma åt med klädskatten.
Varför har vår socialdemokratiskt ledda regering ett sådant behov av att straffbeskatta svenska företag?
Att gå vidare med denna skatt, trots att allt pekar på att den är huvudlös, är anmärkningsvärt.
Moderata ungdomsförbundet har tidigare kritiserat klädskatten för att vara en vattenmelonskatt – grön utanpå men röd inuti. Det står vi fast vid.
Har företagen inte råd att betala kommer man att tvingas att gå i konkurs. I slutändan handlar det om arbetstillfällen som går förlorade. Allt i miljöns namn, trots att det enbart handlar om politisk klåfingrighet.