Sjukvården är upptagen med att rädda liv och vårda patienter sjuka i covid-19.
Personer med osteoporos, diabetes, hjärtsjukdom, cancer, eller annan kronisk sjukdom, är den grupp patienter som vårdpersonalen vanligtvis möter. Men just nu avvaktar sjukvården med det som inte är akut.
Från vårt ubåtsläge vet vi att sjukvården går för högtryck. Det man önskar är minskad smittspridning, färre insjuknade och döda, och så småningom vaccin och immunitet.
Att undvika sjukdom är allra bäst. Det var också det som var vår utgångspunkt när Osteoporosförbundet, innan pandemin, påbörjade en nationell kartläggning av den sjukvård som berör just oss.
Nu ligger granskningen på is. Men vi har resultatet från två regioner i Norrland. Dessa är så uppseendeväckande att vi vill dela med oss av slutsatserna till sjukvårdens huvudmän i Region Norrbotten och Region Västerbotten redan nu.
Kortfattat är saken denna:
Osteoporos, eller benskörhet, är vanligt och drabbar varannan kvinna och var fjärde man. Men bara var femte får behandling. En överväldigande majoritet får aldrig ens en diagnos.
Det enda sättet att diagnostisera osteoporos är att utföra en DXA-mätning. En enkel undersökning av skelettet som utförs av sjukvården. Men i Sverige har vi brist på både DXA-mätare och personal som kan använda den.
I Norrbotten, med 250 000 invånare, finns en DXA-mätare. Resultatet av vår kartläggning visar att kön till DXA-mätning är minst åtta månader. När mottagningen tidigare i år ansökte om att få en DXA-mätare till blev det avslag.
I Västerbotten, med 271 000 invånare, finns det två DXA-mätare. I Skellefteå är väntetiden endast fem veckor, kortast i Sverige. I Umeå är väntetiden minst fyra månader.
Detta är ett bra exempel på hur snedvridet det kan blir när vården inte får de resurser som de ber om. En region väljer att investera i att utreda en patientgrupp, en annan att låta bli och i stället ta kostnaderna i form av fler frakturer.
Vi vill lyfta detta nu. För det kommer en tid efter pandemin när det återigen måste finnas inte bara tid till att ta emot oss, utan även korrekt utrustning som DXA-mätare, röntgen, labb-utrustning med mera.
100 000 frakturer som orsakas av benskörhet behandlas av sjukvården varje år till den svindlande kostnad av närmare 20 miljarder kronor.
För vissa patienter kan det vara den direkta dödsorsaken. Vid höftfrakturer där dödligheten hög.
Höftfrakturerna står för mer än hälften av alla frakturrelaterade direkta sjukvårdskostnader. Trots det finns diagnosen osteoporos sällan med vid var sig in- eller utskrivning av dessa patienter.
Varför tar ansvariga politiker de höga kostnaderna i stället för att förse vården med resurser som effektivt förhindrar många nya frakturer?
Den frågan skulle vi vilja ha ett ärligt svar på utan hänvisning till att ”det är olika budgetar”.