De svåra ekonomiska omständigheterna vi ser idag är en realitet för alla, men det är en enorm skillnad på hur hårt människor drabbas när priserna stiger på mat, boende, elektricitet och bränsle. Den som redan är van vid att handla den billigaste maten och aldrig unna sig något extra kan nu bli tvungen att prioritera bort det allra nödvändigaste. Många känner att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen.
Kronofogden larmar om att fler har problem att betala sina räkningar, välgörenhetsorganisationerna tar emot fler hjälpsökande, och personalen i skolmatsalarna märker att barnen äter extra mycket av lunchen kring helgerna. Den som inte kallar det här ett klassamhälle har tappat kollen på ordens värde och betydelse.
Hur ska vi ha det i Sverige, vad ska det här vara för land? För Kommunal är svaret enkelt; i Sverige ska du kunna försörja dig själv och dina barn på en vanlig arbetarlön. Därför blir slutsatsen att det är de med lägst löner som måste prioriteras i den här avtalsrörelsen. Resultatet måste bli så stora löneökningar som möjligt utan att elda på inflationen, som ändå drabbar de lägst avlönade hårdast.
Obegripligt nog finns det aktörer som inte skriver under på det – kanske allra minst arbetsgivarna. Vissa arbetsgivare ser yrken inom välfärden som så kallade genomgångsyrken. Ett ”enkelt jobb” man har i början av yrkeslivet för att snabbt gå vidare till något annat. Men vi vet att yrkena i välfärden inte är några ”enkla jobb”. Att jobba inom äldreomsorgen är ett komplext arbete, som kräver kunskap och erfarenhet för att ge en god omsorg till gamla, sköra och ofta multisjuka medmänniskor, bara för att ge ett exempel.
Arbetsgivarna menar att om de lägst avlönade arbetarna får det lite drägligare, kommer det att försvåra för arbetslösa att få jobb. Men det är ju inte de lågavlönades ansvar att täcka upp för en bristande arbetsmarknadspolitik!
Frågan om att kompensera de med lägst lön för inflationen är viktig här och nu, men det här är större och mycket mer långtgående än så. Det handlar om arbetsgivarnas prioriteringar: ska det vara möjligt att jobba i välfärden och se en framtid där, eller inte? Arbetsgivarna ska inte komma undan frågan om vilket samhälle de vill vara med och bygga.