Kriser är sådant som vi inte kan förbereda oss för.
Det är därför de drabbar oss så hårt.
Coronapandemin har spridits med blixtens hastighet. Ingen vet längre hur framtiden kommer att se ut.
Jag tror att just osäkerheten är det värsta. Min vardag består i vanliga fall av inbokade möten och konferenser.
Från en dag till en annan föll allt detta bort. Jag är frustrerad, men det är bara att acceptera.
– Förr eller senare kommer den efterlängtade vardagen tillbaka, säger Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Hjärnkoll.
När blir det som vanligt igen?
För flera år sedan ställde jag samma fråga. Jag satt i väntrummet för att träffa min psykolog. I handen höll jag ett skrynkligt papper med en enda fråga: ”När blir det som vanligt igen?”
Jag fick inget svar då. Men i dag vet jag. Det blev aldrig som vanligt igen. Det blir sällan det efter en kris.
Men man lär sig att leva i det nya, och en dag blir det nya till det vanliga.
Några år senare blev jag ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll och träffade flera med liknande erfarenheter. Genom att dela med oss av våra historier stöttade vi andra och minskade mätbart fördomar om psykisk ohälsa.
Vi är i dag över 300 ambassadörer, i hela Sverige, vana att föreläsa om psykisk ohälsa, kriser och vägen tillbaka.
Så kom coronapandemin. De flesta av mina jobb blev inställda, körkortet uppskjutet. Mitt bröllop måste planeras om.
Om framtiden vet jag bara att jag ingenting vet.
Men jag har mina verktyg från förr. Nyligen rotade jag fram min broderilåda. I det lilla finner vi trösten.
Vi hjärnkollsambassadörer har unika historier. Men en sak har de flesta gemensamt. De små sakerna hjälpte oss. Promenader med en granne eller en spinnande katt på magen. Ljusglimtar i mörkret.
Jill, ambassadör i Uppsala, promenerar och spelar Sims.
Susanne, ambassadör i Västmanland klappar hunden, gräver i jorden och finner tröst i citatet ”This too shall pass”. Även detta kommer passera.
Det blir kanske aldrig som vanligt igen, allting är i ständig förändring.
Kanske är också det en tröst.