Den svenska modellen som vi varit - och i viss mån ännu är - stolta över visar på medborgarens kraft att på olika sätt och utifrån intresse och förmåga bidra och vara delaktig. Civilsamhället bygger sin verksamhet på den identitet man skapar tillsammans. Det är viktigt att medlemmarna känner igen sig – ”det här är min organisation”.
Så har också Synskadades Riksförbund utvecklats under de dryga 80 år som vi verkat i Västerbotten. Vi är en stolt och kraftfull organisation som visar på vägar, utgör möjliggörare för myndigheter och förebilder för personer med synnedsättningar. Genom engagemang i organisationen upptäcker vi att vi faktiskt kan själva; åka alpint, paddla kajak, segla, se på teater och idrottsevenemang med hjälp av syntolk. Vi upptäcker Västerbottens vandringsleder tillsammans och lär oss hur vi hanterar mobilt bank-ID med hjälpmedel. Vi utbildar oss själva och andra intressenter såsom regionens synrehabilitering, allt för att vi ska hänga med i utvecklingen. Det är ju inte en slump att vi idag har ljudboksförlag som lever gott på att producera litteratur på tal, Synskadades Riksförbund banade väg genom egen produktion av ljudböcker, som köptes upp av de stora förlagen med muskler att driva verksamheten vidare. Men all denna utveckling förutsätter en organisation som går in och agerar när samhällsstödet uteblir.
Men nu står vi där. Efter 84 års aktivitet tvingas vi nu stänga ner vårt kansli i Västerbotten vilket försvårar vårt arbete oerhört mycket. Det blir omöjligt för oss att producera anpassad information på punktskrift eller på tal till våra 400 medlemmar som är blinda eller har en uttalad synnedsättning. Vår verksamhet, som omsätter cirka1,1 miljon kronor per år, är ju inte möjlig att administrera och driva direkt från gatan. Hur kunde det gå så illa för Synskadades Riksförbund i Västerbotten?
Vi har envetet försökt förmå Region Västerbotten att se våra behov och hur vi exempelvis med små medel utgör ett viktigt komplement till hälso- och sjukvårdens uppdrag att rehabilitera. Regionen fördelar ett organisationsstöd på 3,7 miljoner kronor till funktionshinderorganisationer varje år. Av detta stöd erhåller vi endast 82 tusen kronor. Tack vare genomtänkta samarbeten med länsstyrelsen, kulturinstitutioner och stiftelser i länet och på riksplanet har vi ändå kunnat arbeta vidare. Men utan ett bättre stöd från Region Västerbotten för denna verksamhet går det inte längre.
Det tog ett tag för oss att inse att Region Västerbotten faktiskt har förstått vårt behov av stöd. Men de vill inte att vi ska driva vår verksamhet vidare och väljer därför att ignorera vårt rop på hjälp. Troligen är vi alltför självständiga och segervissa för att passa in i den mytbild av funktionshinderrörelsen som de vill hålla fast i. De vill att vi ska ta på oss offerkoftan och underkasta oss en samordning där vi låter andra föra vår talan. De ställer nog upp på tanken att mångfald berikar, men bara i teorin, i verkligheten kan det bli för jobbigt.
Vi som inte har möjlighet att ta semester ifrån, eller välja bort den situation vi befinner oss i kämpar ständigt för att synskadade personer ska ges bättre livsvillkor. Tillsammans hittar vi vår identitet och bygger vår verksamhet utifrån tanken om alla människors lika värde.
Vi förutsatte att föreningsfriheten, som är grundlagsskyddad i Sverige, också skulle skydda oss från negativ särbehandling av det slag vi upplever från region Västerbotten. Men den kyla de visat oss under våren har vi dessbättre inte mött någon annanstans. Tvärtom får vi många stå-på-er-hälsningar från personer och grupper som visar solidaritet. Det värmer verkligen men hjälper oss inte att rädda vår fina verksamhet.