Äntligen har regeringen beslutat att utreda rennäringslagen.
Den har inneburit över 90 år av systematisk diskriminering av en stor del av Sveriges samer.
Den politik som konsekvent splittrat det samiska folket, genom att beröva en stor del av dem möjlighet att i praktiken kunna använda sin urminnes hävd, måste brytas.
Bakgrunden är att Sverige 1928 antog en renbeteslag som slog fast att de samer som står utanför renskötseln inte skulle räknas som samer. De förlorade därmed sin upparbetade rätt att nyttja sina land och vatten.
De grundläggande idéerna bakom lagen var de socialdarwinistiska och rasbiologiska strömningarna från 1850-talet, som fram till andra världskrigets slut hade stort inflytande i svensk politik och ledde till diskriminering och utanförskap.
En nomadiserande fjällrenskötare ansågs i denna anda leva upp till statens nationalromantiska bild av en same, medan jakt- och fiskesamer, eller samer som ägnade sig åt skogsrenskötsel, inte ansågs vara ”riktiga samer” utan skulle tvingas till assimilering.
Konsekvenserna av diskrimineringen av samer utanför samebyarna har gjort att värdefull kultur och traditionell kunskap om att leva i och förvalta samernas traditionella natur och kulturlandskap gått förlorad.
Staten tycks tro att dagens renskötande samebymedlemmar är tillräckligt många för att upprätthålla hela den rika samiska kulturen. Men man negligerar bredden och rikedomen i den samiska traditionella kunskapen.
Den samiska kunskapen upprätthålls av många olika samiska familjer, där jakt- och fiskesamer är en stor grupp genuina kunskapsbärare på individnivå. Levande och praktiserade kunskaper överförs kontinuerligt mellan generationer.
Men den samiska kulturen är starkt knuten till förvaltningen av land och vatten, och den försvinner om samer inte har rätt att utöva den genom att exempelvis jaga och fiska på de traditionella markerna.
Det är belagt inom forskningen att för att ett urfolk ska kunna bibehålla sin identitet och kultur krävs det att man också har tillgång till sina marker. Men de samer som inte innehar renar, och därmed är utanför samebyarna, har inte den möjligheten.
När rennäringslagen nu äntligen utreds bör den utformas som en ”samelag”, som erkänner alla samers lika rättigheter som urfolk, så att den som är same, inte bara renskötare, får nyttja mark och vatten för sin närings- och kulturutövning.
Det är en förutsättning för att samerna ska kunna bibehålla och utveckla sina näringar och den samiska kulturen i framtiden – och enas som folk.