Skapa förutsättningar för ökad matproduktion

På 1950 -talet lade vi ner hälften så mycket av vår inkomst på mat, än vad vi gör i dag. Detta trots en större andel importerad lyxkonsumtion.

Förra året exporterade Ryssland och Ukraina 1 miljoner ton vete per vecka. Sverige producerar 3 miljoner ton vete per år.

Förra året exporterade Ryssland och Ukraina 1 miljoner ton vete per vecka. Sverige producerar 3 miljoner ton vete per år.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Debatt2022-04-07 08:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Idag har vi en skör balans mellan produktion och konsumtion byggd på global frihandel. Den har nu delvis satts ur spel på grund av ökade energipriser och kriget i Ukraina. 

Två faktorer med olika konsekvenser. Energipriserna gör maten dyrare att producera och transportera, kriget i Ukraina och till detta kopplade handelssanktioner resulterar i att mat inte når den internationella marknaden. 

Ryssland och Ukraina har, ur ett globalt perspektiv, mycket stor betydelse när det gäller spannmålsproduktion. Men också när det gäller insatsvaror - varor som behövs för att producera mat. Förra året exporterade Ryssland och Ukraina 1 miljoner ton vete per vecka. 

Sverige producerar 3 miljoner ton vete per år. Stora nettoimportörer av vete är Mellanöstern och Nordafrika.

Halva jordens befolkning får mat som ett resultat av gödningsmedel. Tas dessa bort kommer skörden av vissa grödor att minska med 50 procent. 

Detta kan inte ersättas av naturgödsel eftersom animalieproduktion och växtodling inte alls står proportion till varandra. 

20 procent av Sveriges handelsgödsel kommer från Ryssland och 30 procent av den handelsgödsel som produceras i Europa tillverkas med hjälp av rysk naturgas.

Varför är då spannmål så viktigt? I en väldigt stor del av världen är bröd den viktigaste basfödan, men spannmål är också en viktig förutsättning för animalieproduktion. Det vill säga kött och mejeriproduktion. 

Brist på spannmål slår hårt mot i princip all tillgång på mat. Den situation som nu uppkommit kommer att få konsekvenser. 

Västvärlden har fördelen att vi kan köpa någon annans mat. Höjda livsmedelspriser leder dock till ökad inflation och därmed höjda räntor. 

Detta i sin tur leder till minskat konsumtionsutrymme och därmed minskad efterfrågan på varor och tjänster. 

Det är då den verkliga krisen inträder i ett samhälle baserat på tillväxt genom konsumtion. I låginkomstländer kommer det att slå på ett annat sätt, ännu brutalare, det kommer inte att finnas mat – för Västvärlden har redan köpt den.

Enda sättet att motverka att denna dystopi är att vi tar vårt globala ansvar och skapar förutsättningar för ökad matproduktion. 

Det gäller även Sverige och inte minst i norra Sverige. Vi måste göra allt för att upprätthålla och på längre sikt öka vår egen livsmedelsproduktion. 

Här krävs politisk handlingskraft på riktigt, partiöverskridande beslut som gör skillnad i verkligheten. Symbolhandlingar och valårsutspel har vi fått nog av.

På konsumentnivå handlar det naturligtvis om att köpa det som produceras nära.

Det är ingen rättighet att vara bonde. Ingen skyldighet heller. Däremot är bonden en förutsättning för vår överlevnad. Även i Sverige.

Lotta Folkesson, ordf LRF Västerbotten
Håkan Nilsson, ordf LRFs Norrlandsgrupp

Jenny Karlsson, ordf LRF Norrbotten

Gunilla Kjellsson, ordf LRF Västernorrland

Lars Ahlin, ordf LRF Jämtland

Lotta Zetterlund, ordf LRF Gävleborg

Anita Daniels, ordf LRF Dalarna 

Patrik Olsson, ordf LRF Värmland