På senare tid har vi dock med oro sett hur Försvarsmakten, på kort tid, ändrat uppfattning i flera projekt som handlar om att just säkerställa tillgången till el, däribland planerade vindkraftsetableringar i Sävar och flera andra platser i Västerbotten.
I flera fall var vindkraftsparkerna tillståndsgivna, men omsprungna av den tekniska utvecklingen, varför ändringsansökningar om att få bygga färre, men högre vindkraftverk skickats till berörda instanser.
Försvarsmakten meddelade då att de inte kan medge högre vindkraftverk. Samtidigt meddelade Försvarsmakten dessutom att de, till åtminstone mars 2023, slutar att ta ställning till tidiga förfrågningar inför nya planerade vindkraftsprojekt, så kallade hindersremisser.
Vi är väl medvetna om de nya säkerhetspolitiska förutsättningarna som både vi i Sverige och vår omvärld står inför och naturligtvis ska de prioriteras.
Det vi däremot är oroliga för är att oförutsägbarheten i processerna för ny elproduktion, där Försvarsmakten har en nyckelroll, nu hotar Västerbottens hållbara omställning och förmåga att attrahera nya gröna jobb.
Att tillgången på energi är avgörande för förmågan att attrahera de nya gröna industrisatsningarna är uppenbart. För bara lite drygt ett år sedan tappade Robertsfors 2 000 arbetstillfällen på grund av det saknades el.
För en kommun som Robertsfors med knappt 7 000 invånare är det svårt att överskatta vad sådana etableringar skulle bidra med inte bara för kommunen utan även för regionen.
Den omställning som Sverige ska klara av för att nå netto nollmålet till 2045 förutsätter en kraftig ökning av elproduktionen och där är vindkraften en viktig pusselbit.
Därför är det av yttersta vikt att Försvarsmakten gör konkreta bedömningar av varje enskild nyetablering om det ska kunna bli några nyetableringar överhuvudtaget i regionen.