För de privata jord- och skogsägarna väckte domslutet flera frågor, något som den pågående Renmarksutredningen fick i uppdrag att besvara. Nu vet vi utredningens viljeinriktning, att makten över jakten och fisket på statlig mark flyttas över till Sveriges samebyar. Från den statliga mark som hela svenska folket tillsammans äger och har tillgång till.
Ett debattinlägg om Renmarksutredningen skapar känslor i en viktig fråga. Så låt oss direkt klargöra att detta inte handlar om samernas kultur, språk, eller hantverk. I stället vill vi belysa att Renmarksutredningens förslag kommer leda till stor oreda, försvårad markförvaltning och minskad tillgång till statens mark för friluftsliv, jakt, fiske samt övriga verksamheter. Med Sveaskog inräknat berörs cirka 9 miljoner hektar mark, vilket är 1/3 av Sveriges totala skogsareal. Detta är med andra ord ingen liten fråga då jakt och fiske är en viktig kulturyttring och ett stort fritidsintresse för många fler än de 3 700 som ingår i samebyarna.
Nu påverkas statens mark av utredningens slutsatser. Men vad blir nästa steg? Vi ser med oro på att kraven inte stannar vid statens mark. Det finns inget i Renmarksutredningens arbete som garanterar att nästa steg inte innebär att jakt- och fiskerättigheter flyttas från de privata jord- och skogsbrukarnas mark till samebyarna.
Det uppstår också problem i skogsförvaltningen. En huvudsaklig affärsidé för skogsägare är att sköta om sin skog så att träd med bra kvalitet växer upp och avverkas för att bli timmer, massaved och energi. Älgförvaltningen spelar en viktig roll i ägandet och brukandet av skogen. Men vad sker med skogsskötseln när en sameby, som inte äger marken eller träden, i praktiken förvaltar älgstammen?
Om bestämmanderätten över jakten och fisket på 9 miljoner hektar mark flyttas från ägaren av marken till en sameby så ändras äganderätten i grunden. Om denna mark säljs eller byts, exempelvis för skydd av skogsmark för naturhänsyn eller infrastrukturutbyggnad, till privatpersoner eller bolag, så blir de ägare till en mark utan jakt- och fiskerätt. Detta leder till att Sveriges fastighetsregister kommer innehålla marker med försvagade rättigheter, där jakt och fiske inte längre ingår i ägandet. Såklart leder detta till sänkt fastighetsvärde, men också till ökad oreda i takt med de markbyten, arv och försäljningar som sker över tid. Med olika regler och flera parter som får bestämma över samma markområde så blir det mycket mer komplicerat för bönder och skogsägare, men även för andra företag och kommuner, vid köp eller byte av mark. Det kommer hämma utvecklingen av gröna näringarna och samhällsutvecklingen.
Ytterligare bevis på oredan är att kväner, tornedalingar och lantalaiset nu ber regeringen att ge, även dem, status som urfolk. Deras hävd till marken kan innebära att de har starkare rätt än samebyn över stora områden, i det fall bedömningarna utgår från urminnes hävd.
Tyvärr ser vi inte att Renmarksutredningen kommer att lösa de problem vi beskrivit ovan. I stället behöver regeringen agera för att bringa ordning, så att staten förblir ägare till jakten och fisket på sin mark. Detta görs genom att slå fast att svensk lag gäller över det särskilda rättsinstitutet urminnes hävd. Vi vill därför att regeringen presenterar ett lagförslag som tydliggör det för Sveriges riksdag.