Fallskador hos årsrika är ett gigantiskt folkhälsoproblem.
Fallskador upptar över 70 procent av alla vårdplatser för skador.
Och värre blir det när antalet plus 80 år fördubblas inom något decennium.
Värst är höftfrakturer. De har samma dödlighet och funktionsnedsättning som metastaserande cancer.
Frånsett lidandet är det dyrt: samhällskostnaden för en höftfraktur är över 700 000 kronor bara under det första året.
Sju av tio drabbade är kvinnor. Men av någon anledning verkar äldre och sjuka kvinnor inte vara lika intressanta i sjukvårdsfeministiska sammanhang som yngre och friskare. Varför?
En förklaring kan vara att bara 1,7 procent av riksdagsledamöterna är pensionärer, att jämföra med 27 procent av väljarna.
Det finns också en stor geografisk skillnad: Norrland är värst drabbat av någon oklar anledning. Västerbotten är näst sämst i Sverige med 15 procentenheter över riksgenomsnittet
Hos plus 80 år är ungefär en fjärdedel av skadorna som kommer till akuten höftfrakturer. Det innebär att nästan 10 procent av alla äldre måste söka till akuten på grund av fallskador. Så fruktansvärt onödigt.
En av anledningarna är att många fortfarande tror att skador beror på olycka eller otur. Att det är fel visar framgångarna med att minska döden på vägar och på arbetsplatser. Skador är inte olyckor.
Det finns många goda enskilda skadeförebyggande initiativ. Men ingen nationell samordning för att minska antalet fallskador. Det krävs därför en lagstiftning som vi har för vägar, arbetsplatser, till sjöss och i luften.
Ansvaret för att minska onödig död och invaliditet måste definieras. I dag betalas kostnaderna från olika plånböcker.
Det finns ett tiotal statliga verk, som tangerar fallskador, som spelar Svarte Petter om ansvaret.
Integritetssykyddsmyndigheten arbetar oförtrutet för att övriga myndigheter inte ska få länka sina databaser. Det hotar patienternas säkerhet och kostar miljarder, som så väl behövs i vården.
Vi vet som bör göras. Vi har fakta. Och ekonomiskt är det en lysande affär.
Annars bör man i konsekvensens namn skriva om första paragrafen i Hälso- och sjukvårdslagen, som stipulerar att de med det största behovet ska ges företräde till att till vården. Så är inte alltid fallet i dag.
Även den andra paragrafen, som kräver att hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa, behöver moderniseras.
Det behövs ett specifikt undantag för fallskador som i dag inte systematiskt följs upp, trots att det är den skademekanism som dödar och invalidiserar flest i Sverige.