Även om narkotikaanvändningen i Sverige är låg, i jämförelse med andra europeiska länder, så går inte utvecklingen åt rätt håll.

Attityden bland unga har blivit alltmer tillåtande. Färre ser helt enkelt riskerna med narkotika.

Trots detta satsas det allt mindre pengar på att förebygga användning och på skador av alkohol, narkotika och tobak.

I början av sommaren röstade riksdagen nej till förslaget till ny strategi för alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel (ANDTS). Det ansågs inte vara tillräckligt omfattande för att få till den förändring som behövs.

Nu måste en ny strategi fram. Men det finns redan mycket som kan göras på lokal nivå.

Från människor som på olika sätt möter och arbetar med narkotikafrågor är budskapet tydligt. Ska vi minska narkotikaproblemen – som inte bara handlar om beroende och dödlighet, utan även om att inte klara av skolan, minskad kognitiv utveckling, rattonykterhet och påverkan på barn och anhöriga – så behöver vi på allvar täta glappen i systemet.

De vi talar med ropar inte efter en avkriminalisering eller legalisering av narkotika. De vet att det som krävs är ett förebyggande arbete värt namnet och en väl fungerande samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och öppenvård, som i ett tidigt skede kan fånga upp unga som behöver stöd.

Inte minst behövs en kommunal samordnare som fungerar som spindel i nätet för samverkan mellan olika aktörer.

Trots att dessa frågor har stor inverkan på individen, anhöriga och på samhället i stort har de kommunala ANDTS-samordnarnas totala arbetstid sjunkit med i genomsnitt över 40 procent de senaste tio åren.

Det finns flera exempel på hur väl det kan fungera när man arbetar aktivt med förebyggande insatser, när det finns en samverkan som ser till att människor inte faller mellan stolarna eller bollas mellan olika instanser – och en vårdkedja som inte slutar vid behandling.

Här kan och bör organisationer och föreningar från civilsamhället få spela en stark och viktig roll, både förebyggande genom bra fritidsaktiviteter och som stöd tillbaka till ett fungerande liv och meningsfullt sammanhang efter ett beroende.

Det är tydligt vad som behöver göras. Men det kräver en prioritering i både resurser och samverkan.

Det är å andra sidan en lokal investering som ger mångfalt tillbaka. En investering där rätten till trygghet och hälsa står i fokus.