Men vad som behövs är inte skattesänkningar. Det som behövs är mer pengar till välfärden.

Om du bara tittar i din egen plånbok och funderar över vilka nya prylar du vill ha eller hur du ska få vardagsekonomin att gå ihop så kan en skattesänkning låta bra. Men låt dig inte luras. Pengar riskerar att gå till lyxkonsumtion, för dem som redan har för mycket. När de hade kunnat gå till löner för undersköterskor i stället. Eller till fler busslinjer. Eller till bättre vägar. Eller till något annat gemensamt projekt som ger mest för dem som har minst.

Vi tar ett exempel: En undersköterska får en slant extra i skattesänkning. Samtidigt ökar priset för bussbiljetten, badhusbesöket och barnens idrottsaktivitet eftersom kommunen hade behövt skattesänkningspengarna till dessa aktiviteter. Då blir vår undersköterska egentligen inte rikare.

Det är när vi alla lägger en slant i en gemensam pott som vi har råd att tillsammans köpa storslagna saker som kommer alla till del. Fotbollsplaner, lekparker, vägar, bibliotek eller kanske teatrar. Våra gemensamma lösningar är lika för alla men viktigast för dem med lite pengar i börsen. Den som har hög lön kan ju köpa en egen pool om badhuset lägger ned. Och har också råd med höjningar av avgifter och inträden.

Därför är det bättre att satsa på personalen i omsorgen än att göra jobbskatteavdrag. Skattesänkningar urholkar vårt gemensamma välfärdssamhälle. Skattesänkningar minskar också omfördelningen från rik till fattig. Den viktigaste omfördelningen är inte från miljonärer till dem som lever på försörjningsstöd. Den stora omfördelningen är att de rika betalar ett högre pris för samma välfärd som undersköterskan får till ett lägre pris (skatt).

Skattesänkningar gör samhället fattigare och mindre jämlikt oavsett vad man kallar dem och oavsett vilket parti som föreslår dem. Säg därför nej till fler skattesänkningar och jobbskatteavdrag. Använd skattesänkningspengarna i regionens och kommunens verksamheter i stället.