När man följer debatten om markrättigheter i Sametingets plenum blir man tveksam till att debattörerna förstår innebörden av urminnes hävd, som slogs fast i Högsta domstolens dom i Girjasmålet.
Det verkar som om man tagit kolonisatörens tänkesätt till sitt eget.
Tankar som slagit rot som åkerfräken på en grusplan. Man ser inte verkligheten.
Högsta domstolens dom i Girjasmålet slår fast att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och är grundad på urminnes hävd. Urminnes hävd är för övrigt väl beskriven i Girjasdomen.
I inbjudan till sakråds möten om översyn av rennäringslagstiftningen säger den socialdemokratiskt ledda regeringen att den behöver anpassas till dagens samhällsstruktur och till Högsta domstolens dom.
I näringsdepartementets anteckningar från sakrådsmötet med sametingets styrelse i oktober 2020 går det att läsa att styrelsen anser att samisk rätt endast gäller för samebyar.
Det tycks som om man vill ha en långsammare rättsutveckling än en löneglidning mellan två avtalsperioder.
På så sätt försöker man blockera kategorier av samer, som har ägarintressen i renskötselrätten, från deras urminnes hävd.
Det verkar vara svårt att tänka i nya banor i förhållande till den rättsutveckling och samhällsutveckling som skett och till Högsta domstolens dom i Girjasmålet.
Högsta domstolen har utvidgat begreppet urminnes hävd till att även omfatta nyttjanderätt. Renskötselrätten har upparbetats av enskilda samer i varje fall från mitten av 1700-talet fram till den första renbeteslagen 1886.
Det betyder att varje enskild samisk person, oavsett nu rådande lagstiftning, är bärare av renskötselrätt.
I debatten hävdas att det är samebyarna som har egendomsrätt i förhållande till andra, som inte skulle ha den rätten. Det är problematiskt. Man ifrågasätter Högsta domstolens dom och i förlängningen svenskt rättssystem.
I HD-domen beskrivs endast en grupp samer som har renskötselrätt. Och det är det samiska befolkningen.
Därmed är alla samer likställda, allting ska ske på lika villkor och ingen äger mer än någon annan.
Nu har staten aviserat en översyn av rennäringslagen till följd Högsta domstolens dom i Girjasmålet och med hänsyn tagen till den rättsutveckling och samhällsutveckling som skett.
Förhoppningsvis kommer även andra lagar, som har koppling till rennäringslagen, att ses över.
Det är komplicerade frågor att utreda. En avvägning mellan berörda samhällsgrupper är nödvändig för att främja samexistens utan alltför stora konflikter i berörda områden.
Men för att nå dit krävs kreativitet och förmåga att tänka på ett nytt sätt för att kunna kartlägga och fastställa verkligheten, samt hur man agerar i överensstämmelse med den och inte som sametingets majoritet verkar vilja göra – asfaltera grusplanen från åkerfräken för att slippa se verkligheten.
Med det tänket är det beklagligt att det blir den svenska staten som kommer att vara väckarklocka och klargöra vad urminnes hävd egentligen innebär, och att det är statens ambition att anpassa lagstiftningen till rådande rättsutveckling och samhällsutveckling samt till följderna av utslaget i Girjasdomen.
Vi ser med intresse fram emot en fortsättning.