Att utpeka kollegor och medmänniskor för omoral är en mycket kränkande anklagelse. Med vilken rätt ifrågasätter du mig och mina konsultläkarkollegors moral? Vi har alla gått en utbildning där vi lärt oss grunderna bota, lindra och trösta. Där och då nämndes inget om anställningsformer. Här lärdes det på inget sätt ut att vi läkare förväntas att stå med mössan i hand och ”offra” oss för allt vad ”överheten” (regionens tjänstemän och politiker) hittar på.
Att konsultläkare finns borde av regionen tas som en tydlig signal på att vi läkare främst vill arbeta med och för patienters bästa, utan klåfingrig detaljstyrning. Ett centraliserat system med förlamande byråkrati där vi som arbetar på vårdcentralens golv har högst begränsade möjligheter att påverka. Vari ligger omoralen att som läkare skapa sig en grad av frihet från detta system?
Vi lever i ett demokratisk samhälle där var och en har rätt att välja hur vi vill utforma våra liv inklusive vem vi väljer att arbeta för. Den anställningsform jag väljer är min ensak, något jag förväntar mig att andra skall respektera. Ska vi läkare, till skillnad från alla andra, förvägras och uteslutas från denna rättighet, stadfäst i demokratiskt beslutade lagar?
Som konsultläkare på heltid, efter 25 år i landstings och regioners tjänst, kan jag själv bestämma när jag från Huskvarna vill fara upp till norr, mer än 110 mil enkel väg, för att arbeta. Under arbetsperioder bor man ofta långt hemifrån. Som konsultläkare väljer jag att arbeta hårt och bo primitivt. Detta gör jag för att kunna vara och känna mig fri. Denna uppoffring följer av mina fria val. Vari ligger omoralen i att få känna sig fri?
Du skriver att du under åren träffat på många läkare med bristande medicinsk kompetens. Så kanske det är men finns det några som helst vetenskapliga belägg för att denna bristande kompetens skulle vara relaterad till anställningsform? Att ägna sig åt svepande anklagelser leder ingen vart. I en seriös diskussion måste det finnas välgrundat stöd för varje påstående. Vari ligger moralen i att svepande, och utan hänvisning till några vetenskapliga belägg, anklaga kollegor för ”bristande kompetens”?
Det ges en bild av att det skulle vara möjligt att skapa perfekta system utan några som helst behov av flexibilitet. Före 1989 gjordes storartade försök att applicera denna perfektion av styr- och planerbarhet på stater och hela samhällen, planekonomi kallades det, det gick väl sådär om man ska uttrycka sig försiktigt.
Varje system, sjukvård inkluderad, kräver ett mått av flexibilitet för att hantera det som inte kan planeras och för att möta oväntade situationer. Inom alla andra branscher hanteras denna utmaning genom konsulter. Varför skulle sjukvården vara ett undantag?