Över 1 000 miljarder kronor ska investeras i norra Sverige.
Fossilfritt stål och batteritillverkning står i fokus för investeringarna.
Investeringar som saknar motstycke sedan industrialiseringen.
Som en konsekvens av satsningarna ökar trängseln på järnvägen – vars kapacitetsutrymme redan slagit i taket. Det är svårt att få kapacitetstilldelning på många banor och kapacitetsutnyttjandet beräknas bli besvärande högt på stora delar av bansystemet i Norrland.
De kraftfulla satsningar som pågår i Norr- och Västerbotten kommer att leda till stora godstransportbehov – båt, tåg och bil – och nya persontransporter. Befolkningen beräknas öka kraftigt och de inflyttade kan ha ett annat resemönster än nuvarande befolkning.
Efterfrågan på koldioxidfri energi och koldioxidfritt stål, med klimatomställningen i fokus, är pådrivande. Men är infrastrukturen verkligen rustad för dessa gigantiska satsningar? Vem har det övergripande ansvaret för att landets infrastruktur klarar av det?
Trafikverket? Regeringen? Regionerna?
Den dystra sanningen är att ingen egentligen har det. Trafikverkets bristanalyser präglas av stuprörstänkande. Effekter på åtgärder beräknas bara på den länk som åtgärdas utan hänsyn till effekter på andra länkar.
Den 105 mil långa Inlandsbanan, som sträcker sig mellan Gällivare och Mora, går genom ett rikt råvarulandskap där skogs-, gruv- och metallbaserade näringar dominerar. Den byggdes i syfte att fungera som en transportlänk för råvaror från Norrlands inland till södra Sverige, och för att på så sätt öka exploateringsmöjligheterna.
Känner vi igen det?
Ja, det är samma läge då som nu. Behovet av fungerande transportlänkar genom inlandet är fortsatt aktuellt.
Hur är då statusen på Inlandsbanan?
Sanningen är den att även om Inlandsbanan i dag har en väl underhållen infrastruktur, utifrån de förutsättningar som givits, så lider den av underhållsskulder, genom otillräckliga anslag under väldigt lång tid, och är i stort behov av en upprustning.
Samtidigt kommer satsningarna i norra Sverige att kräva en infrastruktur som klarar av att hantera allt större godsflöden.
Inlandsbanan driver sedan 2017 projektet Inlandslänken, som syftar till en upprustning av Inlandsbanan och tvärbanan mellan Arvidsjaur och Jörn. Reinvesteringen omfattar ett spårbyte och kommer att resultera i ett avsevärt kapacitetstillskott i transportsystemet genom en järnvägsanläggning med högre bärighet och högre medelhastighet.
Till gagn för industrin i norra Sverige.
Inlandslänken skiljer sig jämfört med andra järnvägsinvesteringar främst genom att investeringen är blygsam i förhållande till storleken.
Det är ingen ny bana som ska byggas. Det handlar om att rusta det som redan finns till en standard där den kan göra stor nytta för den samlade järnvägskapaciteten.
En full utbyggnad av Inlandsbanan, för att möta modern standard, är samhällsekonomiskt lönsam. Beräknat statligt stöd, utöver behovet för existerande bana, beräknas till 1 800 miljoner kronor för 1 200 km inklusive tvärbanor.
För motsvarande investering får man 16 kilometer höghastighetsbana.
Skälet till de låga kostnaderna per kilometer är att banan redan finns, att det är en upprustning inte en nybyggnad.
Det kapacitetstillskott en upprustad Inlandsbana ger är lika mycket som en nybyggd bana skulle ge – men till väsentligt lägre kostnad.
Sveriges basindustri, med dess omfattande export till Europa, är helt avgörande för svensk tillväxt och välfärd. Tillgången till stabil transportkapacitet på järnväg är viktig för konkurrenskraften.
Det är hög tid att synliggöra de här behoven och att staten agerar utifrån ett helhetsperspektiv där den ena angelägna infrastruktursatsningen inte utesluter den andra.
Satsningar på järnvägsinfrastruktur ger positiva effekter på både lokalt och regionalt, för inlandet, nationellt och internationellt. Inte minst så är satsningar på järnväg en framgångsfaktor. Med hållbara transporter på järnväg minskar miljöpåverkan.
Låt oss inte luras in i fällan att behöva prioritera mellan den ena angelägna infrastruktursatsningen och den andra.
Sveriges inland sitter på en skatt i form av attraktiva råvaror som skog, stål och järnmalm, och grön energi i form av vind- och vattenkraft.
Utveckla och vårda den infrastruktur som finns och satsa på det som behövs för att förstärka den.
Så klarar vi av en den viktiga klimatomställningen.