På punkt efter punkt slår domstolen fast att bosättningspolitik, tvångsmässigt övertagande av mark och utnyttjandet av naturresurser, tvångsmässig förflyttning av palestinier, införandet och tillämpning av israelisk lag på ockuperade områden, övervåld i stället för skyddande av befolkningen på de ockuperade områdena, den uttalade policyn att införliva ockuperade områden med staten Israel, förnekandet av palestiniernas rätt till självbestämmande, för att nämna några av de områden där Israel bryter mot internationell lag. Domstolens slutsats är att Israel måste lämna de ockuperade områdena. Det innebär att bosättningarna måste avvecklas. Att den högsta internationella domstol vi har slår fast att Israel bryter mot internationell lag ger underlag för kritik och åtgärder med tyngd. Det handlar inte om vad man tycker och anser.
Man skulle då förvänta sig en stark reaktion i ord och handling från alla rättstänkande länder och organisationer. Också från Sverige. Så har inte blivit fallet. Den svenska tystnaden är öronbedövande.
En tänkbar invändning är att en rad länder och internationella organisationer, inklusive Sverige, sedan många år påtalat att bosättningarna är illegala. Detta har Israel fullkomligt ignorerat och i ökad takt anlagt nya. Israels arroganta och avvisande reaktion på den Internationella Domstolens dom visar den fasta avsikten att fortsätta den politik man fört. Inte heller har den världsomfattande kritik som Israel fått för sitt ohyggliga krig i Gaza fått Israel att retirera.
Det finns därför anledning att fråga den svenska regeringen och utrikesministern följande:
Delar man den Internationella Domstolens argument och slutsatser i sin dom om ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem?
Varför proklamerar man inte högt och entydigt att så är fallet och agerar, om man nu accepterar domen?
Det förväntade svaret är att man föredrar en enad reaktion fån EUs sida. Visst, det är angeläget att det kommer en reaktion från EU som Sverige blir del av. Det hindrar emellertid inte, att Sverige gör sitt eget ställningstagande och agerar, och dessutom blir del av en eventuell reaktion från EU. Detta inte minst därför att den reaktionen, om den ens kommer, kan förväntas bli nedtonad då synen på Israel skiljer sig påtagligt bland unionens medlemmar.
Det är sedan länge fullkomligt klart, att det är meningslöst att bara påtala Israels brott mot internationell lag och fastlagda principer om mänskliga rättigheter. Israel lyssnar inte. Inte ens den världsomfattande kritiken av Israels förfärande krig i Gaza har gjort något intryck.
Det uppenbara steg man bör ta är att införa omfattande och djupgående handelssanktioner mot Israel. EU har inget monopol på medlemsländernas utrikes- och handelspolitik. Därför kan Sverige självt fatta ett sådant beslut. Dessutom bör Sverige kraftfullt agera för att EU inför sådana sanktioner.
Den förväntade invändningen är att Sveriges handel med Israel är så blygsam. Det är sant. De ekonomiska konsekvenserna för Israel är små. Därför skulle handelssanktioner vara meningslösa. Argumenterar man så, måste man också hävda att Spaniens erkännande av staten Israel är meningslöst, då det sakna praktisk betydelse. Betydelsen av sanktioner är inte ekonomisk. Den är politisk. Det kan också få andra länder att följa Sveriges exempel.
Om Sveriges regering värnar om att internationell lag efterlevs, och om man har någon moralisk kompass, måste man införa handelssanktioner mot Israels och kraftfullt verka för att EU gör det.
Har man det?
Lars-Erik Birgegård, ekonomie doktor, har arbetat med internationella frågor i ett tjugotal länder i mer än fyrtio år