Åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden är omfattande.
Redan i 40-årsåldern minskar chansen att bli kontaktad vid rekrytering och vid 65 är den nästan obefintlig.
Inte ens Arbetsförmedlingen har insett detta i sitt arbete.
Riksrevisionen har i en granskning nyligen funnit att arbetssökande över 55 år inte prioriteras i Arbetsförmedlingens arbete med arbetsgivarna. Arbetet mot åldersdiskriminering på arbetsmarknaden har dessutom haft en begränsad omfattning.
Världens befolkning åldras – och nu går det snabbt.
Antalet personer över 60 år uppgick till en miljard i fjol och redan 2050 beräknas antalet vara det dubbla.
Och i Sverige har befolkningen aldrig varit äldre. Drygt 2,6 miljoner personer är i dag över 60 år och 2050 blir de cirka 3,5 miljoner, enligt Statistiska centralbyrån (SCB).
Vi lever i ett land där allt som är ungt är bra. Framtiden tillhör ungdomen medan äldres erfarenheter underskattas.
Medborgarskapets ättestupa innebär också sämre möjligheter till banklån och ökad risk att få fel eller för många mediciner. Inte heller frågor om det digitala utanförskapet, fallolyckor eller de äldres frånvaro i politiska församlingar tas på allvar.
Kanske därför att äldre, statistiskt sett, står närmast exit-skylten.
Undersökningar från bland annat World Values Survey visar att Sverige hamnar i bottenligan när det kommer till respekt för äldre personer i samhället. Självfallet spiller den inställningen över även på arbetsmarknaden och kan förklara hyckleriet i fråga om synen på äldre arbetskraft. I högtidstalen är alla lika mycket värda, fast yngre människor är lite mer värda.
Ändå visar forskning att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten bevaras långt upp i åldrarna. Den ökar till och med hos akademiker.
Kronologisk ålder är därför ett dåligt mått på arbetsförmågan – och andra förmågor.
Men fakta och forskningsresultat rår sällan på fördomar. Som nu senast i Centerpartiets ungdomsförbunds kampanjvideo om lata 45-åringar, eller när finansminister Per Nuder (S) 2004 beskrev det åldrande ”köttberget” som samhällets största problem.
Det är så man befäster generationsmotsättningar och en långsiktig ojämlikhet.
Världshälsoorganisationen WHO startade nyligen en flerårig kampanj mot en av de allvarligaste diskrimineringsgrunderna – ålderism.
Den utgör ett av de stora hindren för att förbättra förhållandena för äldre personer. Sverige bör snarast påbörja motsvarande kampanj.
Men det vore klädsamt om politiker, fackföreningar och arbetsgivare först besvarade frågan varför arbetsmarknaden i Sverige – ännu 2021 – inte bättre tar hand om de som kan och vill arbeta efter 60. I ett land som på så många andra områden utmärker sig för sitt jämställdhetsarbete.
Det är hög tid att gå från ord till handling och bygga ett uthålligt arbetsliv för alla åldrar.