Vid kommunstyrelsens senaste sammanträde beslutades att Skellefteå kommuns nya befolkningsmål ska vara 90 000 invånare senast 2030. Ambitionen att växa med 17 000 invånare på åtta–nio år kommer att påverka kommunens investeringar.
Det är lätt att förstå ambitiösa befolkningsmål.
Förespråkare menar att det i princip är synonymt med ökade skatteintäkter och starkare välfärd. Men det stämmer inte.
Det stämmer att en ökad befolkning ger ett högre skatteunderlag. Utjämningssystemen i Sverige belönar en högre andel invånare.
Så långt är det alltså rätt.
Men systemet syftar inte till att fullt ut utjämna de kostnader som uppkommer i kommunen på grund av tillväxten. Vi får alltså inte resurser för att täcka alla medföljande kostnader.
Vi får heller inte full kostnadstäckning för nya förskoleplatser eller arbetsmarknadsinsatser.
Lägger man till detta i ekvationen blir den förväntade vinsten mer en sannolik nettoförlust.
Lägg därtill att människor som flyttar till Skellefteå inte kommer i arbete i samma omfattning som förväntats.
Vi har redan i dag ett arbetsmarknadsmässigt läge där en stor del av den arbetslösa befolkningen är uppbunden i lönesubventionerade och tidsbegränsade anställningar.
Man måste förstå att det finns en väsentlig skillnad mellan utgångpunkter när det kommer till kommunal tillväxt.
Det finns en väsentlig skillnad i värdet av en snabb tillväxt för en kommun med tomma hyresfastigheter, som vill fylla dessa, gentemot en kommun som har fulla hyresfastigheter och strävar efter att låna pengar till att bygga nya.
Sverigedemokraterna är självfallet positiva till tillväxt. Men att sätta ett högt befolkningsmål, och sedan ta omfattande politiska styrbeslut för att stressa mot målet, är ingenting annat än ett radikalt försök att nå någon sorts utopi.
Om näringslivet i Skellefteå får den förväntade utveckling som vi alla hoppas på är det fortfarande bättre att tillväxten sker gradvis. Att då eftersträva en ökning på 17 000 invånare på bara åtta–nio år är vanskligt.
Som kommun ska vi stödja företag som vill växa och anställa och dra fler invånare till kommunen. Men för den kommunala välfärdsorganisationens skull måste det ske i en balanserad och lagom takt.
Därför sa vi i sverigedemokraterna nej till befolkningsmålet, och vi kommer säga nej till all utopistisk radikalism som lovar mycket men som i realiteten riskerar fler stordriftsförskolor, stramare välfärdstillgång och mindre resurser till välfärden.