Ett stort antal flickor och pojkar lever i en hederskontext i Sverige. De vet att de sannolikt inte kommer att få välja vem de ska gifta sig med. Att leva under hedersförtryck innebär att familj och släkt förväntar sig och kräver att deras intressen sätts framför den unga personens. Val av partner är många gånger inte individens eget val utan en angelägenhet för familjen eller ett större kollektiv.
Varje år förs barn och unga ut ur landet mot sin vilja för att giftas bort. Men fortfarande har landets kommuner dålig kunskap och bristande rutiner för att sätta stopp för barnens risk att bli bortgifta. Detta trots socialtjänstens lagstadgade ansvar att utan dröjsmål utreda barns behov av skydd och andra insatser. Det är inte heller många skolor som arbetar förebyggande med att informera barn och unga om bortföranden och de rättigheter barnen har att slippa bli bortgifta.
Flera bortföranden skulle kunna förhindras om myndigheterna ingrep tidigare och agerade mer skyndsamt. Det visar den intervjustudie som Jämställdhetsmyndigheten gjort med yrkesverksamma om barn och unga som blivit utsatta för hedersförtryck eller annat våld och förtryck utomlands (Bortförda Barn och unga 2022:25).
Mer borde kunna göras för att förhindra bortföranden. Det är avgörande att landets kommuner har bra rutiner, resurser och kompetens. Även andra som möter barn och unga kan agera och sätta stopp. Vi vuxna måste agera när vi känner oro för någon ung person i vår närhet. Om ett barn riskerar att föras ut ur landet för att giftas bort kan det skyddas genom ett utreseförbud.
Zonta International arbetar med att förhindra barn- och tvångsäktenskap framför allt genom att bekosta projekt i samarbete med FN och genom lokal påverkan och samverkan med andra organisationer. Att själv få bestämma vem man vill leva med ska vara en självklarhet för alla. Om vi ska stoppa förekomsten av barn- och tvångsgifte så måste vi hjälpas åt.
Vi ska självklart agera om vi misstänker att någon utsatts eller riskerar att utsättas. Allt för att vara tydliga i vårt arbete för kvinnor och barns mänskliga rättigheter. Och vi zontor frågar nu våra kommuner: vilken beredskap har ni på dessa områden?