Under årtionden har vi låtit ojämlikheten öka.

Det har resulterat i otrygghet och bristande tilltro till det gemensamma samhällskontraktet.

Trygghetsförsäkringar har försvagats, den gemensamma välfärden har utsatts för ideologiska experiment med avregleringar och vinstjakt. Till detta har vi fått en maktförskjutning från arbetstagare till arbetsgivare.

Det har inte skett av en slump. Snarast är det så att vi från fackligt håll varit för mätta och känt oss för trygga. Samtidigt som alltför många lagt sina röster på partier som prioriterar marknadsvärde före människovärde.

Det är klart att det formar våra arbetsliv.

Det är klart det formar vår vardag och våra förutsättningar.

Fast det är nog nu. Krisen vi befinner oss i har testat vårt lands gemensamma kontrakt.

Och nu, när det bränner till, är det inte de privata vårdföretagen som människor vänder sig till. Det är staten. En stat som på grund av avregleringar och kraftigt minskat skatteunderlag inte haft möjlighet att nog fort göra allt vi förväntar oss.

Det är både logiskt och förväntat. Som tur är så har vi en regering som ser och lyssnar även på LO.

När vi pekar på risker och brister så får vi svar och åtgärder.

Det är helt enkelt tur att statsministern heter Stefan Löfven och inte Ulf Kristersson.

När vi pekar på behovet av en stärkt sjukförsäkring, en a-kassa värd namnet och en stärkt arbetsrätt börjar borgerligheten prata om sänkta skatter och ökad flexibilitet för arbetsgivarna.

Den ökade flexibiliteten innebär översatt till svenska ännu fler jobb med usla arbetsförhållanden. De vill föra mer av den politik som ökar ojämlikheten och minskar resurserna till den gemensamma välfärden.

Otrygghet skapar ingenting annat än otrygga människor. Otrygga människor känner oro i stället för hopp. Otrygga människor ser förändringar som hot i stället för möjligheter.

Behovet av en stark arbetarrörelse är större än på länge. De nyliberala experimenten i svensk vård, skola och omsorg måste få ett slut. En aktiv politik för minskad ojämlikhet är den enda framkomliga vägen.

För till sist så är det där som det landar. Alltså att politiska beslut fattas för ökad jämlikhet.

Från LO förväntar vi oss beslut som stärker förutsättningarna för välfärden, som omfördelar resurserna från de som har mer pengar än de kan göra av med till de som kämpar för att få varje dag att gå ihop.

Fast framförallt förväntar vi oss pensioner som det går att leva på. Avsättningarna måste öka så att alla kan få åtminstone 72 procent av sin slutlön i pension den dagen ett långt och slitsamt arbetsliv tar slut.

Allt annat är ovärdigt och orimligt.

Det är med glädje som vi ser hur antalet medlemmar i facken och i a-kassan ökar. Det är bra. Fast vi måste bli ännu fler.

Så och bara så förändrar vi samhället vi lever i och arbetsförhållandena på de arbetsplatser vi jobbar på.