Vänsterpartiet anser att hela projektet förvisso är krävande, men ändå fullt möjligt. Det är i den havsbaserade vindkraften som den stora potentialen finns. Stora anläggningar gör produktionen av el både jämn och effektiv, samtidigt som vindsnurrorna långt ute till havs blir mindre störande än på land för både människa och natur.

Detta kräver dock en ny giv. Staten måste öka kontrollen över denna så samhällsviktiga infrastruktur. Att sitta med utländskt riskkapital som ägare när krisen kommer skapar ingen trygghet. Istället bör det offentliga öka sitt ägande rejält för att trygga elförsörjningen. Här borde Vattenfall, eller varför inte Skellefteå Kraft, kliva fram som självklara ägare och med statligt kapital i ryggen. Det är ett helt rimligt delmål att producera 70 TWh till 2030 med vindkraft, vilket skulle motsvara mer än åtta kärnkraftsreaktorer.

Vi lever i en ny tid där gamla positioner inte längre är självklara. Försvarsmakten kan inte längre slentrianmässigt blockera den nödvändiga utbyggnaden. I andra länder har man byggt ut betydligt mer havsbaserad vindkraft än i Sverige och ändå behållit sin militära försvarskapacitet. Självklart är det möjligt även i Sverige. Istället för att använda havsområdet utanför Skellefteå kommun till övningsområde bör vindkraftsproduktion få företräde i syfte att bygga Sverige starkt. Det handlar helt enkelt om att prioritera.

Vänsterns svar på de problem vi står inför handlar i grunden om att lämna tron på marknaden och orealistiska drömmar om kärnkraften. Vi förordar lösningar som vilar på en ansvarsfull och långsiktig politik snarare än kortsiktig vinstmaximering. Det är så vi vänder dagens energipolitiska stiltje till den friska vind vi så väl behöver för att klara omställningen, men också för att lämna över en värld i balans för dem som ska ta vid.