Brott på skelettet leder till minst 400 000 vårddygn i Sverige. Bara vården av strokepatienter kräver fler vårddygn. Cirka 1 000 personer som vårdats för fraktur avlider varje år vilket gör att frakturer och dess komplikationer utgör den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. Hos äldre är benskörhet en vanlig orsak till fraktur. Socialstyrelsen har nyligen utvärderat svensk benskörhetsvård och konstaterat att den inte fungerar. Borde inte redan dessa data få ansvariga politiker att börja fundera över om inte prevention, vård och behandling av benskörhet ska vara en prioriterad verksamhet i dagens sjukvård?
Idag sköts patienter med osteoporos, den allvarligaste formen av benskörhet, av några få kunniga och engagerade läkare i Umeå och Skellefteå, oftast som en begränsad del i deras övriga verksamhet inom geriatriken. Tyvärr saknas en formell osteoporosmottagning vid NUS vilket självklart borde finnas vid ett universitetssjukhus. I inlandet bedrivs överhuvudtaget ingen organiserad verksamhet för osteoporospatienter. Diagnosen osteoporos ställs med hjälp av bentäthetsmätning. Kötiden för denna undersökning är i Umeå över ett år vilket är oacceptabelt då snabbt insatt behandling skyddar mot fler frakturer. Situationen i Skellefteå är något bättre med cirka tre månaders väntetid.
Region Västerbotten var sist i landet att införa ett sammanhållet vårdförlopp för osteoporospatienter, en så kallad frakturkedja, vilket är en prioriterad insats enligt Socialstyrelsen. Erfarenheter från andra regioner som tidigt införde frakturkedja visar goda effekter med en minskning av frakturer. Vår region har heller ännu inte infört någon osteoporosskola för bensköra på ett liknande sätt som redan finns för patienter med artros (artrosskola). Den tidigare osteoporosskolan vid geriatriken på NUS lades ner 2010 av besparingsskäl. En privat hälsocentral i Umeå har dock nyligen på försök startat en osteoporosskola, ett berömvärt initiativ.
Årlig kostnad för osteoporosvården i Sverige beräknas till 23 miljarder fördelat på kostnader för sjukvård och kommunal eftervård. Som exempel kan nämnas att varje operation av höftfraktur kostar cirka 150 000 kr i direkt vårdkostnad och cirka 700 000 kr totalt under första året. Eftersom Västerbotten, utifrån folkmängd, ligger i topp tre vad gäller förekomst av höftfraktur för 80-85-åringar finns bara inom denna patientgrupp en stor besparingspotential. Preventiva åtgärder ger dessutom ett minskat personligt lidande då endast hälften av dessa patienter återgår till tidigare funktionsnivå. Cirka 30 procent dör inom ett år efter sin operation. Det finns idag effektiva och billiga läkemedel för behandling av osteoporos vilka ger god skyddseffekt mot frakturer. Ett stort problem är dock att cirka 75 procent av alla patienter med osteoporos inte alls behandlas med dessa läkemedel! De främsta orsakerna till detta är att patienter med misstänkt osteoporos inte fångas upp av sjukvården på grund av dåligt fungerande vårdrutiner samt till viss del även beroende på bristande kompetens på flera nivåer inom vården att utreda och behandla denna sjukdom.
Vi kräver en ökad satsning på att identifiera och behandla patienter med risk att drabbas av benskörhetsfraktur. Detta ger på sikt minskade vårdkostnader för denna sjukdom vars livstidsrisk att drabbas av en benskörhetsfraktur är 50 procent hos kvinnor och 25 procent hos män. Kom igen politiker, tänk långsiktigt, agera snabbt.
Clas Göran Axelsson, läkare och ordförande Osteoporosföreningen Västerbotten