Vår beredskap är god.
Det sa Per-Albin Hansson i augusti 1939 på Skansen i Stockholm. Andra världskriget bröt ut veckan efter.
Han och ett antal andra initierade visste att det han sa inte var sant. Sverige var i själva verket illa rustat.
Drygt 80 år senare kan vi konstatera att beredskapen inför den pandemi, som vi nu befinner oss i, inte heller vari särskilt imponerande. Hittills har vi inte upplevt någon brist på livsmedel. Men det är ingenting vi kan ta för givet.
Sedan EU-inträdet har vi förlitat oss på att andra ska kunna förse oss med mat.
Men solidariteten inom EU sattes verkligen på prov när jakten på munskydd och visir var som mest intensiv.
Den mycket ansedda brittiska tidningen The Economist har studerat de globala livsmedelsflödena mellan 1997 och 2017.
Studien visar på olika länders beroende av import av livsmedel. Och det är tre länder som sticker ut som varandes mycket importberoende: Vietnam, Saudiarabien och Sverige. Det är definitivt ingen eftersträvansvärd position.
Med anledning av coronapandemin ska samhället nu se över lagringen av läkemedel och skyddsutrustning – men inte livsmedel. Varför, kan man undra?
När pandemin slog till blev jordbruket klassat som en samhällsviktig funktion.
Denna goda insikt kom snabbt på skam i budgetförhandlingarna i EU.
Där har Sverige i sin iver att behålla sin budgetrabatt låtit jordbrukets ersättningar bli lidande. Under den kommande perioden kommer landsbygdsprogrammet att dräneras på 500 miljoner kronor årligen.
Lönsamhet är A och O om jordbruket ska kunna leverera hållbar mat i fredstid och vid kriser. Sverige har alltid varit alltför upptaget med hur maten produceras, inte att den faktiskt gör det.
Inte minst mot bakgrunden av den nuvarande pandemin borde vår regering inse att ett eget jordbruk kan betraktas som en kollektiv livförsäkring för vårt land.
Det finns saker som regeringen snabbt kan besluta om för att förbättra lönsamheten och vända avvecklingen av vårt jordbruk.
Skjut till 500 miljoner kronor årligen, av nationella medel, så att vi kan behålla ett intakt landsbygdsprogram. Avskaffa, alternativt sänk kraftigt, Europas högsta dieselskatt. Miljönyttan av skatten är högst marginell. En lantbrukare nöjeskör inte. Hen kör det som behövs oavsett bränslepris. Med andra ord handlar det enbart om en konkurrensnackdel.
Gör inte om de historiska misstagen vad gäller jordbruket.
Nya kriser kommer. Det är inte en fråga om utan när.