Ett stuprörstänk vad gäller människors rätt till stöd och hjälp breder ut sig allt mer bland myndigheter vilket får till följd att människor hamnar utanför och inte får den rehabilitering och den hjälp som de har rätt till. Det handlar framförallt om personer som har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.
Det svenska välfärdssystemet består av tre grundläggande delar: · Ekonomisk trygghet (ekonomiska trygghetssystem). · Social trygghet (sociala trygghetssystem). · Hälsa (vårdrelaterade trygghetssystem).
Välfärdsstaten ska eftersträva att ge alla människor en ekonomisk grundtrygghet, möjlighet till delaktighet och deltagande i samhället samt möjlighet att leva ett friskt liv och få vård efter behov. Med rätt stöd och med rätt anpassningar ska de allra flesta kunna delta i samhällslivet genom att bidra på arbetsmarknaden trots eventuell funktionsvariation eller ohälsa. En förutsättning för detta kan vara att individen får sin förmåga till arbete utredd och behov av anpassning tillgodosett. Men när myndigheterna förändrar sitt serviceutbud och när människor i behov av stöd och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder inte kan eller får ta del av dessa blir medborgares försörjning många gånger en fråga för kommunerna. Ekonomiskt bistånd utgör det yttersta skyddsnätet för att säkerställa att den enskilde når en skälig levnadsnivå när andra möjligheter till egen försörjning inte är möjliga.
I allt större utsträckning har vi sett att arbetssökande personer med funktionsvariationer, samsjuklighet i psykisk och fysisk ohälsa, psykosocial problematik riskerar att hamna i en gråzon mellan myndigheter, avdelningar inom regionen och olika ersättningssystem. För den enskilde kan det vara svårt att veta vilka rättigheter man har och vilka möjligheter man har att få sina behov tillgodosedda då det har skapats ett alltmer komplicerat välfärdssystem där det ställs krav på att individerna på egen hand ska klara av att navigera och ansöka om de insatser som man behöver. Det kan vara näst intill omöjligt att se sina rättigheter i omfattande regelverk där myndigheterna och organisationer alltmer stänger in sig bakom digitala ansökningsförfarande och stuprörstänk vad gäller sitt uppdrag. Utan direkta lagförändringar ändras praxis gällande tolkning av regelverket och försvårar inträde via snårigt ansökningsförfarande och begränsade möjligheter för den enskilde att få omfattas av organisationens serviceutbud. Ett välfärdssystem har växt fram där det många gånger krävs att den sjuke eller funktionsvarierade får professionell hjälp bara för att få tillgång till den offentliga välfärd som man enligt lag har rätt till.
Samverkan mellan myndigheter har genom åren förts fram som den formel som ska lösa situationen och rädda från utanförskap och för att personer i behov av hjälp inte ska hamna ”mellan stolarna”. Dock ser vi med tydlighet svårigheter att genomföra samverkan då hjälpsökande människor inte ens kan ”ta sig in” och få tillgång till myndighetens insatser.
Människor ska kunna förlita sig på samhället och dess myndigheter och när man behöver stöd och hjälp ska kunna få den. Förtroendet för svenska myndigheter måste återställas till den grad att människor vågar anförtro sina problem, förvänta sig stöd och kan ställa krav. Som socialdemokrat tror jag på ett starkt samhälle och stat men tyvärr ser jag att utvecklingen pekar åt fel håll. Marknadiseringen av välfärdssystemen har visat sig ha katastrofala konsekvenser framför allt för människor. Regeringen och dess myndigheter måste ändra kurs och i stället stärka myndigheterna att lägga fokus på människan och inte på ideologiska floskler som bygger på att marknaden ska lösa samhällets utmaningar.