Nuvarande pensionssystem har under en längre tid uppvisat stora brister.
Dessa har kompenserats med provisoriska lösningar och sänkta pensioner.
Exempelvis höjda bostadstillägg, höstens inkomstpensionstillägg och för några år sedan de framtvingade förändringarna när ”bromsen” aktiverades och sänkte inkomstpensionerna vid tre tillfällen.
I samband med den senaste tidens diskussioner, om att nuvarande avsättningar till inkomstpensionssystemet är otillräckliga, har olika förslag på förbättringar framförts.
Exempelvis en höjning av den allmänna pensionsavgiften från nuvarande 17,2 till 18,5 procent, samt en överföring av hela den av arbetsgivaren inbetalda ålderspensionsavgiften till pensionssystemet.
För att ge både dagens och morgondagens pensionärer rimliga pensioner är det viktigt att dessa förslag genomförs.
Utgifterna för inkomstpensionssystemet uppgick 2019 till 320 miljarder kronor, enligt Ekonomistyrningsverket.
Till största delen finansieras de med arbetsgivaravgifter och allmänna pensionsavgifter. En mindre del av utgifterna, cirka 35 miljarder kronor (12 procent) täcks av räntor och utdelningar från AP-fonderna.
Noterbart är att löntagarna numera har en hundraprocentig skattereduktion för den allmänna pensionsavgiften medan dagens pensionärer via skatten betalar en del sina inkomstpensioner.
En viktig inkomstkälla som inte uppmärksammats i debatten är AP-fonderna.
Märkligt, kan tyckas, eftersom syftet med dessa är att pengarna ska användas som enbuffert i pensionssystemet. AP-fondernas avkastning var under perioden 2002–2020 i genomsnitt 65 miljarder kronor per år, enligt regeringens senaste redovisning till riksdagen.
AP-fondernas samlade kapital uppgick vid utgången av 2020 till cirka 1 700 miljarder kronor, vilket motsvarar mer än fem års utgifter för inkomstpensionerna. Det saknas alltså inte pengar om man vill höja pensionerna.
Därför är det obegripligt att en redan ansträngd statsbudget ska användas till att via inkomstpensionstillägget stärka de lägsta pensionerna – och öka de administrativa kostnaderna.
Vid en årlig ökning med exempelvis 30 miljarder kronor av bidraget från AP-fonderna till inkomstpensionssystemet kunde pensionerna omgående höjas med tio procent.
I Sverige har pensionernas värde under senare år minskat i förhållande till fattigdomsstrecket och utvecklingen i våra grannländer.
Eftersom fattigdomsstrecket höjs i takt med medianinkomstens förändring, som är ungefär dubbelt så stor som förändringarna av prisbasbeloppet och följsamhetsindex, uppstår krav på höjda pensioner.
För garantipensionerna försöker man kompensera detta genom förbättringar av främst bostadstillägget.
Och för inkomstpensionerna medför följsamhetsindexeringens konstruktion en fortlöpande försämring som politikerna nu marginellt vill lösa med ett inkomstpensionstillägg.
Vilket basunerats ut som något storslaget men som inte ens hör hemma i pensionssystemet.
Ett pensionssystem som inte håller vad det lovar, och som ständigt måste lappas och lagas, riskerar förr eller senare att kollapsa. Det riskerar dessutom att på sikt hota hela samhällskontraktet.
Om förtroendet ska kunna återupprättas måste lappandet och lagandet få ett slut. Därför är det hög tid att pensionssystemet blir föremål för en parlamentarisk utredning med representanter från olika intressegrupper i samhället.
Målsättningen måste då vara att skapa ett pensionssystem med en finansiering som garanterar rimliga pensioner och långsiktig hållbarhet.
De många bristerna har hittills medfört att Sveriges pensionärer blivit Nordens fattiga kusiner. Vi har rört oss från toppen till botten.