Svenska kyrkan ska vara välkomnande, till gagn för hela svenska folket.

Oavsett vem du är, vad du varit med om och vilken ideologisk hemvist du har.

Svenska kyrkan ska vara välkomnande för dem som är troende, för dem som tror på ”något” eller en odefinierad högre gudomlig makt.

Kyrkan ska också vara välkomnande för dem som inte är troende och som vill ta del av det tusenåriga kulturarv som kyrkan är bärare av.

Gemenskapen är central i den kristna tron.

Det är tydligt att flertalet skribenter och företrädare för nomineringsgrupper i Norr- och Västerbotten ser Svenska kyrkan som en politiskt neutral institution. Så är det emellertid inte.

De har inte förstått det enskilt största problemet, eller så vill de inte kännas vid det. Svenska kyrkan är i dag tydligt påverkad av rikspolitiska ideologier i stället för den teologiska grund som kyrkan vilar på.

Detta har sin grund i socialdemokratins idéer, från första halvan av 1990-talet, om att ”lägga ner” Svenska kyrkan, tillsammans med 68- rörelsens intåg i den kyrkliga organisationen för att steg för steg förverkliga denna ambition.

68-rörelsens intåg i svenska institutioner är väl dokumenterad. Lika mycket forskning har inte genomförts avseende rörelsens påverkan på Svenska kyrkan. Detta innan Johan Sundeen, docent i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet samt universitetslektor på Högskolan i Borås, släppte sin nya bok ”68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989”.

Där beskriver han hur 68-rörelsen lät kyrkan präglas av marxismen, som var ganska stark på 1960-, 1970-, 1980- och 1990-talet. Under senare tid har vänsterliberala krafter låtit kyrkan präglas av vänsteridéer och postmodernistiska ideal.

Ärkebiskop Antje Jackelén har haft en tydligt aktivistisk agenda och förordat Svenska kyrkan att agera likadant. Väl i linje med 68-rörelsens perspektiv att ”allt är politik”.

Det är hög tid för Svenska kyrkan att bli en kyrka där alla känner sig välkomna. En folkkyrka.