Hur löser vi bemanningssituationen i primärvården?

Region Västerbotten har sedan många år en grav brist på distriktsläkare. För att uppfylla Socialstyrelsens nyligen framtagna måltal, en distriktsläkare per 1 100 invånare, skulle det behövas 250 heltidsanställda.

För att uppfylla Socialstyrelsens rekommendationer, sett till antal läkare per invånare, saknar Västerbotten 165 stycken allmänläkare.

För att uppfylla Socialstyrelsens rekommendationer, sett till antal läkare per invånare, saknar Västerbotten 165 stycken allmänläkare.

Foto: Foto: Ulf Johansson.

Debatt2023-01-05 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Distriktsläkarföreningen (DLF) har i en inventering februari 2022 kommit fram till att det finns, omräknat till heltider, 85 fasta distriktsläkare som tjänstgör i regionen. Det saknas alltså 165. 

Situationen är ohållbar och regionen är i ett läge där man måste ta till vara alla upptänkliga sätt och medel att sörja för framtidens bemanning. Bland dessa är ST-utbildningen till specialister i allmänmedicin inte minst viktig. Från flera andra regioner finns exempel på att man markant ökat ST-tillsättningen i primärvården för att i framtiden kunna lösa bristen på distriktsläkare och kunna satsa på nära vård. 

Man kan inte, som den styrande majoriteten gör, skylla personalsituationen på svårigheter att rekrytera och hänvisa till liknande svårigheter i andra regioner och samtidigt snåla med tillsättningen av nya ST-block i allmänmedicin.

Utbildningstiden för en ST-läkare fram till specialistexamen är i genomsnitt sju till åtta år. Det finns för närvarande 130 ST-läkare under utbildning i regionen. Merparten arbetar deltid. Under 2023 beräknas tretton ST-läkare att bli färdiga och få specialistkompetens i allmänmedicin. Regionen tilldelar för detta år 20 ST-block i allmänmedicin. Detta är helt otillräckligt. Tilldelningen motsvarar inte ens hälften av behovet.

Sedan 2018 har 17 av 41 ST-läkare i primärvården, dvs 41%, beklagligt nog slutat. Det finns säkert flera förklaringar till detta men dålig arbets- och utbildningsmiljö och brist på tillräckligt antal handledare har framförts som orsaker. Flera hälsocentraler i regionen har ingen fast anställd specialist i allmänmedicin och kan därmed inte utbilda egna ST-läkare och det finns enheter där man på många decennier aldrig utbildat en ST-läkare färdigt. Man inser lätt att detta inte håller i längden om framtida kompetensförsörjning ska klaras.

Det måste skyndsamt bli en förändring där åtgärder för att förbättra arbetsmiljön i primärvården genomförs så att hälsocentralerna blir mera attraktiva och lockar fler specialister i allmänmedicin till regionen. Det måste finnas tillräckligt med specialister i allmänmedicin så att en god utbildningsmiljö och handledning för nuvarande och framtida ST-läkare säkras.