Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tillsatte 2016 arbetsmarknadsutredningen. När delar av den nu blivit offentliga är vi mycket bekymrade över det vi ser, skriver bland andra Anna Karin Hatt, vd på Almega.
Arbetsmarknadspolitiken har länge varit ifrågasatt.
Inriktningar och prioriteringar förändras ständigt. Mitt i detta står enskilda arbetssökande, som trots högkonjunktur och stark efterfrågan i många fall inte kommer närmare riktiga jobb.
Det är ett stort mänskligt slöseri.
Det senaste exemplet på detta är Arbetsförmedlingens omdirigering från utbildningsinsatser, stöd- och matchningstjänster till så kallade extratjänster.
De ineffektiva insatserna, som utförs på regeringens uppdrag, riskerar att dölja de verkliga arbetslöshetssiffrorna och skymma sikten för de faktiska problemens omfattning. Bara 2,3 procent av dem som avslutat en extratjänst har fått ett osubventionerat arbete. Jämför det med dem som får stöd och matchning via en privatleverantör. Där är siffran 16 procent.
Leverantörer över hela landet tvingas nu dra ned, varsla medarbetare och stänga. Trots efterfrågan och att resultat är goda.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tillsatte 2016 arbetsmarknadsutredningen. Den ska vara klar i januari. När delar av den nu blivit offentliga är vi mycket bekymrade över det vi ser.
Fokus i framtidens arbetsförmedling får inte ligga på system och byråkrati, utan måste vara på de arbetslösa, oavsett om de står långt ifrån eller nära arbetslivet.
Enligt det som läckt ut från utredningen riskerar den enskilde arbetssökande att komma i kläm på flera sätt.
Systemet med privata aktörer som stöd och matchningscoacher är mycket framgångsrikt. De arbetssökande får individuell hjälp som är svår för handläggarna på Arbetsförmedlingen att ge. Därför är det oroande att arbetsmarknadsutredningen inte verkar ta ställning till om det är Arbetsförmedlingen eller privata stöd- och matchningsföretag som ska utföra själva förmedlandet av arbeten.
Det behövs en tydlig uppdelning där Arbetsförmedlingen sköter myndighetsfrågor, som kvalitetsuppföljning och arbetsmarknadspolitiska bedömningar, det vill säga vilken åtgärd som passar bäst för individen, medan det är de privata aktörerna som förmedlar jobben.
Ytterligare en effektiv åtgärd med goda resultat är arbetsmarknadsutbildningarna. Inom de mest efterfrågade kompetenserna får fler än nio av tio jobb inom tre månader efter utbildning.
Men nu sker stora nedskärningar. Under de senaste fem åren har antalet platser halverats, från 13 900 i slutet av 2013 till 6 400 i september 2018. Arbetsförmedlingen bedömer dessutom att ytterligare en tredjedel av anslaget ska kapas.
Ett annat av utredningens väntade förslag, som riskerar att drabba enskilda hårt, är att låta kommunerna ta över ansvaret för arbetsmarknadsutbildningen och sociala insatser, som till exempel arbetsträning, som i dag ofta utförs av privata aktörer.
De sociala insatserna handlar om att på väldigt konkreta sätt hjälpa och rusta arbetssökande för arbetslivet: Saker som att komma i tid, och stöd i möten med nya människor.
En kommunalisering riskerar att insatser som dessa läggs på hög i en redan hårt prövad socialtjänst. Med en kommunalisering försvinner också den nationella likvärdigheten, och bostadsadressen avgör vilken hjälp en arbetssökande får.
Men än finns det tid att rätta till detta. Arbetsmarknadsutredningen måste landa i ett förslag där den enskilde arbetssökande står i centrum. Där Arbetsförmedlingen sköter myndighetsutövningen och de privata aktörerna gör det de är bäst på – att hjälpa arbetslösa till riktiga jobb.
En arbetsmarknadspolitik inriktad på matchning och utbildning med verkliga jobb som mål, inte tillfällig sysselsättning.
Anna Karin Hatt, vd Almega
Martina Elfgren Lilja, tillförordnad förbundsdirektör Kompetensföretagen
Fredric Skälstad, branschchef Almega Utbildningsföretagen