Om beslutet står fast läggs bland annat arbetsförmedlingskontoret i Malå ner.
I förra veckan kom beskedet.
132 arbetsförmedlingskontor runt om i landet läggs ner.
För Västerbottens län innebär det att tio av femton kontor försvinner. Av de fem som blir kvar är tre bemannade (Umeå, Skellefteå och Lycksele) och två obemannade (Storuman och Vilhelmina).
I Västerbottens inland kommer det, om beslutet står fast, att finnas ett bemannat arbetsförmedlingskontor på en yta lika stor som Danmark.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har i riksdagen fått igenom en statsbudget som omöjliggör en vettig arbetsmarknadspolitik i hela landet. Inte minst i vårt län där två tredjedelar av kontoren försvinner. Nu måste Västerbottens politiker, på alla nivåer, agera gentemot sina rikspolitiker om man vill att hela Sverige ska leva.
När en kommun blir av med sitt arbetsförmedlingskontor kan man tänka att det går att kompensera med digitala lösningar och att resa lite längre.
Bor man i Stockholms city, och ska ta sig några kilometer extra, till Globen, Nacka eller Liljeholmen, kanske det inte är så farligt. Men om man bor utanför storstadsregionerna blir bilden en annan. Stora avstånd och sämre kommunikationer försämrar möjligheterna och riskerar att skapa ojämlikhet i möjligheten till stöd och hjälp för de medborgare som behöver den.
I enlighet med januariavtalet, som undertecknats av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, ska detta lösas med fristående aktörer.
Det fungerar säkert strålande i Stockholm, Göteborg och Malmö, som har mellan 50 och 75 fristående aktörer och en överhettad marknad. Men på många platser i vårt land finns ingen fristående leverantör, ibland bara en och i nästan hälften av områdena tre eller färre. Det är varken en fungerande marknad eller valfrihet.
Beslutet riskerar att få riktigt negativa konsekvenser för dem som behöver hjälpen mest.
I Västerbotten har de flesta kommunerna i dagsläget ingen leverantör inom ”stöd och matchning”. I de kommuner där de finns är de få, förutom i Umeå och Skellefteå där det finns elva respektive fem aktiva aktörer. I många av länets kommuner där nu kontor läggs ner saknas leverantörer helt.
Ett exempel är Åsele där kontoret läggs ner, leverantör saknas och arbetslösheten i slutet av februari låg på 9,2 procent. Att jämföra med riksgenomsnittet på 6,9.
Att det redan till i höst, när arbetsförmedlingens lokaler stängs ner och de anställda har slutat, ska ha hunnit etableras aktörer som kan upphandlas för att utföra de tjänster inom nuvarande Arbetsförmedlingen, som det i dag inte finns en enda leverantör till, är osannolikt.
Akademikerförbundet SSR ser att det finns anledning till att reformera arbetsmarknadspolitiken. Det går kanske inte att ha arbetsförmedlingskontor precis överallt.
Men för den person som står långt ifrån sitt nästa jobb är det viktigt att med kontinuitet och närhet få möta professionella med uppdrag att öka personens förutsättningar att ta sig in på eller tillbaka till arbetsmarknaden. Det kan handla om socialkonsulenter, audionomer, fysioterapeuter, psykologer eller arbetsterapeuter.
När inte bara lokalkontoret försvinner, utan även åtta av tio socialkonsulenter, förstår man att beslutet riskerar att få riktigt negativa konsekvenser för dem som behöver hjälpen mest.
Den hjälpen är svår att ge via Skype eller lösa digitalt på annat sätt.
Detta samtidigt som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i januariavtalet skriver att ”insatser för personer med funktionsnedsättning berörs ej av denna omläggning.”
De flesta kommuner har byggt upp egna arbetsmarknadsenheter för att komplettera Arbetsförmedlingen. På många ställen kan Arbetsförmedlingen troligen skapa vettig samverkan med kommunen för att täcka upp vakuumet som uppstår. Men vem tror att det går att göra det så här brådstörtat?
Sveriges kommuner och landsting (SKL) har varnat för att Arbetsförmedlingen abdikerar från sitt ansvar. De har knappt hunnit inleda samtal med arbetsmarknadsdepartementet om hur man skulle kunna göra i stället.
Ni politiker som företräder vårt län på olika nivåer, oavsett partifärg, har nu inte bara en möjlighet, utan också en skyldighet, att prata med era moderpartier och försöka hitta en mer hållbar omställning av arbetsmarknadspolitiken än det här. För invånarna i Västerbottens skull.
Sofia Edler, ordförande distriktsföreningen Västerbotten Akademikerförbundet SSR
Anne-Lie Bygdén, andre vice förbundsordförande Akademikerförbundet SSR