Replik på Mikael Bengtssons ledare ”Jobben finns men inte rätt jobbare” publicerad i Norran och på norran.se torsdagen den 1 november 2018.
”Jobben finns men inte rätt jobbare” är rubriken på Mikael Bengtssons ledare i Norran (1/11 2018). Där konstateras det att matchningen på den svenska arbetsmarknaden försvåras eftersom många av de arbetslösa har inte rätt utbildning för att kunna ta de jobb som är lediga.
Den problembilden delar vi på Arbetsförmedlingen. Vi har i flera år haft en stark högkonjunktur med tilltagande brist på arbetskraft.
I Västerbottens och Norrbottens län har exempelvis arbetslösheten minskat 20 månader i följd. Samtidigt saknar ungefär en tredjedel av de inskrivna arbetssökande en färdig gymnasieutbildning, och andelen har ökat år för år. Detta är en stor samhällsutmaning på både kort och lång sikt.
När det sedan kommer till vägen framåt för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden vill jag både påpeka några felaktigheter i Mikael Bengtssons text, och nyansera de slutsatser som han ger uttryck för.
För det första är jämförelsen som görs mellan arbetsmarknadsutbildningar och extratjänster missvisande. Mikael Bengtsson räknar bara anställningar utan stöd som ett resultat av extratjänster samtidigt som han räknar in anställningar med stöd som ett resultat efter arbetsmarknadsutbildning. Självfallet blir då resultaten av extratjänsterna betydligt lägre.
Korrekt räknat hade 41 procent av de som avslutat en extratjänst i Västerbotten och i Norrbotten ett arbete med eller utan stöd tre månader senare. Vidare är syftet med och målgrupperna för de två insatserna olika, varför det är felaktigt att måla upp ett motsatsförhållande dem emellan.
Extratjänster är en form av anställning där arbetsgivare inom vissa sektorer får ekonomiskt stöd för att anställa personer som har svårigheter att annars få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Målgruppen är nyanlända och långtidsarbetslösa arbetssökande.
Arbetsmarknadsutbildningen utgår från arbetsgivares rekryteringsbehov och är kortare yrkesutbildningar inriktade främst mot bristyrken. Båda insatser är viktiga för att förbättra matchningen.
Generellt sett så har också dessa båda insatser visat sig vara effektiva för att öka arbetssökandes möjligheter att få jobb.
En nyligen publicerad studie från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visar att företag som rekryterar långtidsarbetslösa med anställningsstöd har bättre sysselsättningsutveckling än andra företag, att det totala antalet jobb i företagen ökar och att fler företag överlever.
Den andra invändningen jag har mot Mikael Bengtssons ledare är den kritik han riktar mot att antalet deltagare i den upphandlade insatsen ”Stöd och matchning” minskar, vilket tas som en intäkt för att Arbetsförmedlingens matchningsinsatser generellt minskar.
Här vill jag bredda perspektivet.
Att antalet deltagare i olika typer av arbetsmarknadspolitiska insatser minskar är naturligt under en högkonjunktur eftersom antalet inskrivna arbetslösa då minskar.
Vidare ser vi att en stor del av de arbetssökande som finns kvar som inskrivna på Arbetsförmedlingen har andra behov än vad som kan tillgodoses inom den förhållandevis korta och begränsade insatsen som ”Stöd och matchning” utgör. Framförallt handlar det om behov av längre och grundläggande utbildningsinsatser inom vuxenutbildningen.
Slutligen så jobbar Arbetsförmedlingen dagligen med ett flertal olika matchningsinsatser som genomförs i egen regi. Så även om deltagarna i upphandlade matchningsinsatser av kortare slag minskat något så fortsätter vi på Arbetsförmedlingen att, i samverkan med kommuner och arbetsgivare, utveckla stödet till våra kunder för en bättre matchning på svensk arbetsmarknad.
Johan Vikström, verksamhetssamordnare Arbetsförmedlingen
Svar direkt: Men så bra att ni på Arbetsförmedlingen vill utveckla stödet för bättre matchning på den svenska arbetsmarknaden. Det tror jag att många av Norr- och Västerbottens företag kommer att uppskatta. För många företag skriker efter rätt utbildad arbetskraft. Sedan går det naturligtvis att diskutera om det är statens eller företagens eget ansvar att se till att de kan anställa.
Vi kan hålla på att bolla med siffror fram och tillbaka, hänvisa till den ena utredningen eller den andra. Men det ska jag inte göra här. Det hade burit iväg alldeles för långt.
Jag har dock några invändningar mot Johan Vikströms text: 1. Jag trodde målet med Arbetsförmedlingens hjälp och stöd var att få ut de arbetssökande på den reguljära arbetsmarknaden. 2. Jag vet inte om jag målar upp något motsatsförhållande när jag i min ledare skriver: ”Självklart behövs både arbetsmarknadsutbildningar och någon form av statligt subventionerade jobb till dem som står längst ifrån den reguljära arbetsmarknaden. Det är på vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som fokus ska ligga som behöver diskuteras.”
Då kanske antalet jobb som förmedlas av Arbetsförmedlingen hade kunnat öka från de mindre än 15 procent som det kom rapporter om i våras (SVT 26/4 2018).
Mikael Bengtsson, ledarskribent på Norran