Så gott som varje dag ser vi politiker som uttalar sig om det som sker på Arbetsförmedlingen och med arbetsmarknadspolitiken och den oro man känner över takten i reformeringen.
Det är en sund reaktion, men den kommer sent. Våra medlemmar flyr myndigheten och snart finns det ingenting kvar att rädda.
Statsminister Stefan Löfven (S) hänvisar till att han vill hålla ingångna avtal (= januariöverenskommelsen). Det är en hedersam inställning. Men Sverige står inför en avmattning i konjunkturen.
Vi har också de senaste åren tagit emot många nyanlända, många av dem med lägre utbildning som därför behöver extra mycket stöd för att få ett jobb på vår högspecialiserade arbetsmarknad. Då måste den viktigaste frågan vara hur staten framöver ska klara av att hantera en svår situation på arbetsmarknaden när man samtidigt skjutit den viktigaste myndigheten i sank.
Arbetsförmedlingen ska reformeras. Men reformering är inte samma sak som rasering. När Arbetsförmedlingen nu raseras är det dessutom ett hafsverk som startade i och med att Moderaternas och Kristdemokraternas budget röstades igenom i december 2018. Den S-ledda regeringen har valt att inte återställa resurserna.
Våra medlemmar flyr myndigheten och snart finns det ingenting kvar att rädda.
Vi har under året arbetat med det gigantiska varsel på 4 500 medarbetare som lades i början av året. I mars kom beslutet att lägga ner cirka 130 kontor. Det håller på att få katastrofala följder i landets kommuner. Kommunföreträdare beskriver hur Arbetsförmedlingen abdikerar från orter, även stora residensstäder, och hur kommunerna får ta allt ansvar för arbetsmarknadspolitiken.
Vi välkomnar att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni törs kliva fram och säga att det här har gått för fort och att hon vill samla politikerna i Januariöverenskommelsen till samtal kring reformen. Vi hoppas att våra politiker kan vara ödmjuka nog att titta på frågan och fundera över om det verkligen var det här de ville ha.
Det finns fortfarande vägar framåt, men det är bråttom.
För det första vill vi att politikerna tar ansvar för den uppkomna situationen och tillför resurser till arbetsmarknadspolitiska insatser så att de i mest behov av stöd får hjälp. Det duger inte att man skyller på varandra.
För det andra vill vi att tidsplanen för reformeringen av Arbetsförmedlingen förlängs. Att den ska vara genomförd 2021 är inte realistiskt om man samtidigt vill värna kvalitet, rättssäkerhet och medborgarnas trygghet i välfärdssamhället.
För det tredje vill vi se en tydlig vision om vad den framtida Arbetsförmedlingen ska göra och hur den ska skötas. Till detta behövs en ny ledning, och ju snarare regeringen kan tillsätta sådan, som får klara instruktioner om vart myndigheten ska gå, desto bättre.
För det fjärde vill vi rädda kontoren i glesbygden. Det är en förutsättning för Arbetsförmedlingen ska kunna möta de arbetssökande lokalt, särskilt de som står längst ifrån arbetsmarknaden.
Britta Lejon, förbundsordförande fackförbundet ST
Fredrik Andersson, ordförande ST inom Arbetsförmedlingen