När filmen Slapshot blev verklighet

Dokumentären om Danbury Trashers.
Dokumentären om Danbury Trashers.

En maffioso köper ett hockeylag till sin 17-årige son, som blir GM. Sonen vill att laget ska göra avtryck och har en stor, till synes outtömlig kassa. Det låter som en film, men har hänt i verkligheten. Historien tangerar myten om att verkligheten slår dikten. Dokumentären om Danbury Trashers är något utöver det vanliga. Erik Tägtström, i dag 38 år, spelade i Danbury Trashers under kortare period. ”Det var en rolig upplevelse och rätt annorlunda. Det var ju nästan lite som på film”, säger han till Hockeybloggen.

Ishockey 9 september 2021 06:49

31 augusti hade dokumentären Crime and Penelties premiär på Netflix. Den ingår i serien ”Untold” och handlar om historien kring hockeylaget Danbury Trashers. Redan i inledningen tar dokumentären fart i form av lyfta spekulationen att nyckelpersonerna kring Trashers, ägaren och pappan Jimmy tillsammans med sonen AJ, till och med skulle ha vara inspiration till kultserien Sopranos.

Dokumentären är en historia som är så radikal att den påminner mer om ett filmmanus än ett dokument ur verkligheten. Flera personer som intervjuas är så starka karaktärer att risken finns att man börjar misstänka att det här är en film och fejkdokumentär snarare än en dokumentär.

Men det kan Erik Tägtström, i dag 38 år och boende i Nordingrå, intyga att så inte är fallet.

– Jag var ju bara där en månad. Det var händelserikt och det var ett väldigt speciellt lag.

Tägtström var 22 år och hade inte tagit plats i Timrå, som även då spelade i SHL. Det var lockout och han ville testa något nytt. 

– Det var faktiskt Sanny Lindström som förmedlade kontakten till tränaren i det laget. Så jag fick kontakt med Paul Gillis, som tränaren hette.

Det här var den andra säsongen för laget som skapades inför säsong 2004/2005. 

Ett lag som var det första proffslaget i den lilla staden Danbury i staten Connecticut, med strax över 80 000 invånare. Jimmy Galante hade investerat i laget och köpt det till sin son, 17-årige AJ Galante.

Vad som var allmänt känt i staden, men inte lika känt för utomstående var att Jimmy var en del av maffian och ganska högt uppe i Genovese-familjen. Det är en av de fem mäktigaste maffiafamiljeran.

17-årige AJ Galante ville göra avtryck med laget – och hur gör man det? Just det, du bygger ett lag där fighting inte är del av spelet – det ä r spelet.

Laget döptes därefter och det blev Danbury Trashers. 

– Lagets motto var ”Vi mot världen”.

Vill ni se dokumentären, utan att avslöja för mycket kan ni läsa fortsättningen av den här artikeln efter att ni har sett dokumentären.

Trashers spelade i United Hockey Leauge. En form av ”pensionärsliga” där spelare hade en chans att kunna förlänga sin karriär ytterligare något år. 

Fighter var utan tvekan en del av konceptet för många lag.

– Det var minst en fight per match. Spelet höll inte heller någon högre kvalité. Jag ville ha en klausul när jag kom för jag ville ju uppåt vid den tiden och det var väl inte alltför populärt.

Tägtström, som levde på sin spelskicklighet, var nästan minoritet i sitt lag.

– Ja, det var väl nio fighters på sjutton man. Det var klart ganska snabbt var det var för sorts lag. Sedan var det ju de som fightades som var lagets stora profiler.

Hur var det på träningarna, var det fighter där med?

– I sånt där lag blir det förstås en hel del spänningar. Men tränaren, Paul, hade varit väldigt tydlig med att vi inte skulle fightas på träningen.

Uppfattade du att det var maffian som ägde laget?

– Snacket gick en del. Det pratades ju om att Jimmy hade suttit inne och så, men inte rakt ut att det var maffian. Jag är själv förvånad över att han tycktes ha varit så högt uppe i familjen. 

Hur var Jimmy och AJ?

– De var ju riktigt snälla och trevliga. AJ var ju som en 18-åring är och hade byxorna vid knäna, men han var en bra kille. Finns inget ont att säga. Jimmy ingav en hel del respekt. AJ var ofta i omklädningsrummet och tittat på klipp på slagsmål. Det letades ständigt spelare.

I dokumentären pratades det om att alla blev bra omhändertagna och bodde bra. Hur var det för dig?

Jo, jag bodde i ett hus i ett finare område. Jag bodde där tillsammans med Diamond Dave MacIsac och Donny Grover. Men det var ju de som fightades som tjänade pengar och var de som fick mest uppmärksamhet.

Var du ute på Jimmys tipp och sopbolag?

– Nej, det var bara de som var störst profiler som var där.

I dokumentären pratades det mycket om sektion 102, som levde om väldigt mycket. Vad minns du av dem och matcherna?

– De var högljudda och hade sina ramsor. Det var mycket ”fuck”. Det är ändå mer drag i Sverige kring matcherna, så det var inget jag reagerade på. De jublade särskilt när det blev slagsmål. Det var väldigt mycket show.

Kastade du handskarna?

– Jag spelade ju bara två matcher, men jag gjorde det inte. Hade jag varit kvar hade jag förr eller senare gjort det. Det var en sak som hörde till, även om du var en spelande spelare. Det var flera av de som var spelande spelare, som kastade handskarna.

Tägtström blev bara kvar i Danbury i ungefär en månad.

– Jag fick ett kontraktsförslag på att skriva på för hela säsongen. Men jag ville ju uppåt och erbjudandet hade en no-trade klausul, så jag tackade nej. Jag kände att jag ville ha möjlighet att lämna om något bättre dök upp. Hemma hade Gnaget visat intresse. När jag inte skrev på blev de väl sura, så jag hamnade på reservlistan. Så då valde jag lite senare att lämna.

Det är många utmärkande karaktärer bland både spelare och ledare. Materialförvaltaren, ”T-bone” Pomposello”, ser mer ut som hämtade ur en maffiafilm, än någon som jobbar med hockey. Han var också, enligt dokumentären, den första materialförvaltare att bli bestraffad av ligan.

– Jo, han var rätt obehaglig faktiskt, minns Tägtström.

Dokumentärens stora profil, fightern Wingfield, minns också Tägtström bra.

– Det väl en trevlig kille, som var rätt tuff. Bröderna Omicioli var riktigt sköna. De var sig lika i dokumentären.

Vad tyckte du om dokumentären?

– Väldigt välgjord och kul att titta på. Jag ska leta rätt på lite egna filmer jag har från den tiden.

Tägtström är i dag 38 år och bor till vardags i Nordingrå. Han har inte så mycket kontakt med hockeyn i dag, men är öppen för att involvera sig om det dyker upp rätt situation.

– Jag var ledare i Timrås a-pojkar, men det var ideellt och just då hade jag även mycket annat. Däremot är ju hockey otroligt roligt så att bli ledare framöver skulle kunna vara en möjlighet.

Ämnen du kan följa