Det har varit en återkommande kritik att AIK:s lag inte har någon agitator och Petter Granberg blir lite för ensam som en utstuderat fysisk spelare.
För visst finns en liten saknad när Anton Lindholms tacklingar hördes ända till Falmarks flygplats eller när man ser hur mycket nytta Martin Lundberg gör i årets finalmotståndare.
Nu har AIK det lag de har – och det är inte det fysiska spelet som ska ta laget över de två kullarna, som har dykt upp efter vägen. Däremot kommer laget behöva prestera bättre i det fysiska spelet. Mycket bättre.
Det är populärt att metaforiskt prata om personbästa i prestation, men det är exakt den nivån AIK:s spelare måste upp till. Vill man räkna statiskt kan man enkelt räkna närkamper. Ett extra plus på vinsterna framför målen förstås.
AIK har inte gjort några dålig insatser, men det har varit både en bit från personbästa och utan desperation. Det är nästan skrämmande introvert verksamhet ute på isen. Om lagen tidigare har gett varandra bränsle i form av uttalanden har lagen inte ens kastat vatten på varandra. Den obefintliga rivalitetskänslan kan rent av vara skulden till att alla procent inte kommer fram. I ett slutspel handlar det om att överträffa sig själv varje match – och ändå är det inte säkert att det räcker.
Där har inte AIK varit i den här finalserien. Ännu.
Mer fysik, mer attityd, mer kamp – och sikte på att göra säsongens bästa match.
Sedan gäller det att inte bygga upp målvakten Emil Larmi till samma sorts monster, som AIK byggde Jonas Gustavsson i Färjestad för 14 år sedan. På slutet framstod målvakten snarast som en superhjälte och AIK tappade nog något mål på den myt laget själv hade skapat. Den skapades av för många alibiskott – och för lite ”bad intense” precis framför mål.
Larmi har varit slutspelet förgrundsfigur så här långt och utmärker sig extra mycket med skickligheten bakom mål med klubban. Det är svårt att spela sarg i offensiv zon för AIK. Det är Larmis förtjänst.
I slutspelet och i finalen behöver det heller inte vara speciellt snyggt. Jörgen Jönsson bad inte om ursäkt för segern sist, men var ovanligt tydlig i att han inte var alltför glad över hur spelet såg ut. Elva skott på mål löd facit. Ärligt talat är det egentligen skit samma. I final är ett skott på mål gott nog – om det är segermålet.
Final och slutspel är en företeelse som är ”här och nu”. Allt ska lämnas på isen. Lite ironiskt nog är det i hög grad Finländarna som har varit bäst på visa upp just den punkten. Deras trapphockey är simpel och dödligt destruktiv. Vissa skulle säga att taktiken är själadödande. Men på VM eller OS, en turnering som spelas under kort, kan taktiken generera guld.
Men i en serie över längre tid, fungerar det inte. Kolla på Brynäs.
Växjö har förstått det där. AIK lever i en diametral motsats till finska landslaget. Det fungerar i serien, men har brister i slutspelet.
Här är lite andra saker som måste upp:
- Jag utgår från att AIK har påpekat till högre ord att när matcherna är jämna, borde det avspegla sig i antal utvisningar också. Fortsätter bedömningsnivån att Växjö alltid ska få med sig fler utvisningar blir det sannolikt orimligt att vända det här.
- Richard Hugg ligger i toppen på poängligan, men behöver även göra mål. Det är viktigt att alla i de två första linorna är ett hot.
- Växjö har många vapen i sina kontringar. AIK behöver vara på sin vakt när Sexton med 15 på ryggen sticker eller Glenn Gustafsson.
- Fullfölj fler tacklingar. Det är SM-final och överallt där du kan vinna mark, ska utnyttjas.
- Snabbare avslut och prioritera att åka i området framför mål. Det är för ofta som pucken ska spelas runt. Istället för att leta lediga ytor, in i trafiken och ta plats framför Larmi.
- Våga coacha hårdare. Det är lite lugnare matchtempo i finalen. Det innebär att heta spelare kan matchas hårdare. Matchcoachningen ska samspela med bästa dagsform och hetast för dagen.