För några år sedan stod jag på en J18-träning i Skellefteå Kraft Arena och väntade på en person som redan då började få ögonen på sig. Året var 2010 och Viktor Arvidsson gjorde en lysande säsong i Skellefteå AIK:s B-juniorer. Det här var inför en slutspelsmatch mot Färjestad där Arvidsson var Skellefteås stora hopp mot Färjestads superduo Erik Thorell (nyligen klar för Rögle) och Janos Hari (inledde årets elitseriesäsong i Modo). Arvidsson och AIK förlorade den matchen, men vid intervjun efter visade Arvidsson sin storhet. Hans vinnarskalle. Viktor Arvidsson är en vinnare och framför allt – han har en egenskap som väldigt många andra stora talanger saknar. Men vi kommer till det.
Arvidsson inledde säsongen med förhoppningar på sig att bli en A-lagsspelare. De förhoppningarna krossade han. Arvidsson spelade in perfekt i en roll i Skellefteå AIK. Han blev gubben i lådan. Perfekt placerad i en roll som det ess i rockärmen att kasta in för att krydda eller göra något oväntat. Något Arvidsson visade under hela säsongen, men kanske framför allt i slutspelet.
Redan tidigt under säsongen pratade jag med Viktor om hur han tvingats att göra om sitt skott för att han skulle komma till lägen i elitserien. Viktor pratade om en lättare svikt på klubban, att skjuta längre ut från kroppen och redan då hade han fattat galoppen: det krävs justeringar och det krävs mer för att komma till lägen på den här nivån. Viktor anpassade sitt spel, men han förändrade inte sin stil.
Under slutspelet visade Arvidsson hela sin repertoar. Han visade en charmoffensiv där han frejdiga spel blev vägvinnande tack vare att Hans Wallson och övriga i tränarstaben spelade Viktor på helt rätt sätt. Många anmärkte på att han spelade så lite, men det var just det som gjorde Viktors storhet i slutspelet. Visst, han hade klarat av att spela mer - men då hade det inte varit samma spetseffekt när han kom in i en kedja där motståndarna inte visste var han skulle dyka upp.
Vi skämtade på pressläktaren om att när Arvidsson kom in så suckade en långsam Pavel Skrbek: "Nej, inte nu igen. Kan han inte bara ge sig." Eller något i den stilen. Ironiskt var det, men den reslige tjecken skakade nog på huvudet åt Arvidssons frenesi flera gånger. Något som märktes tydligt.
Summa summarum så gjorde Arvidsson en bländande säsong. Han utvecklades till den spetsspelare som han skulle bli för Skellefteå AIK nästa säsong och det är nästan skrämmande att tänka på vad han kan åstadkomma om avsluten börja sitta lite tidigare under säsongen och med ännu mer självförtroende och förtroende från tränarstaben kommande säsong. Arvidsson har en enorm potential, men nästa säsong kommer även förväntningar. Oscar Lindberg och Rasmus Edström är några av spelarna som haft svårt att klara av den tuffa "andrasäsongen" och hantera en mycket högre ställd kravbild. Jag tror dock att det kommer bli annorlunda för Arvidsson.
Anledningen till detta? Jo, exakt det jag inledde texten med. Arvidsson har en förmåga som många andra saknar. En förmåga som personifieras av idrottsmän som Michael Jordan, Zinedine Zidane, Wayne Gretzky och många, många fler i den absoluta toppen. De älskade inte bara att vinna – de ville även vara de som sköt den avgörande straffen, det avgörande skottet, det avgörande ögonblicket. De ville vinna till varje pris och vara den som gjorde att sitt lag vann. Den egenskapen har Viktor Arvidsson.
/ Lars L