Igår kom min filosofiska anda igång inom mig när jag såg Arsenals träningsmatch mot Singapore Select XI.
Ingen särskilt bra fotbollsmatch mellan ett kraftigt reservbetonat europeiskt topplag och ett ihopplock från Malaysias och Singapores högstaligor.
Gräsplanen i Singapore var inget att höja till skyarna precis och Rickvalla i Myckle går att hyllas i denna jämförelse och tempot i tillställningen var tämligen seg. Men det går ändå, trots träningsmatchens bristande kvalitet, att tyda spelare som har lite klass i sig.
För er som inte vet det sedan tidigare så är jag en djupt förälskad Arsenal–supporter som stått vid deras sida sedan jag fick min första Arsenal–tröja vid fyra års ålder 2001. Det var en guldig Ljungberg–tröja och än idag hänger den i min garderob.
Men nog om den lilla kuriosan.
Jag har med det sagt i alla fall sett Arsenal en hel del genom åren och efter van Persies knivhugg i ryggen så har vi inte riktigt haft den där strikern som skrämmer motståndet.
Och det är jag långt ifrån ensam om att tycka.
Men ifjol tog Wenger i alla fall ett steg närmre ett forwardsköp genom att värva den chilenske halvstrikern Alexis Sanchez från Barcelona.
Alexis är komplett för att vara en offensiv spelare. Han jobbar hårt, kan spela fram och inte minst så gör han en massa mål.
Dessa spelartyper finns det väldigt få av anser jag runtom i världen, och då tänker jag både på låg såsom hög nivå.
Och om man då inte kan hitta en spelare med egenskaper som utgör att man kan kan arbeta för laget, bidra i spelet, samt göra mål, vilken egenskap ska helt ens anfallare då ha?
Tanken slog mig igår under Arsenals 4–0–seger. Arsenal som haft en del forwardsproblem under de senaste åren fick se vår stora talang, 18:årige Chuba Akpom göra tre mål på tre chanser och fick således också bli matchvinnare.
Men vad gjorde han egentligen i matchen?
Han stod längst upp och väntade på att få framspelningar. Han tog inte ett enda hemjobb och det var inte på tal om att han skulle vaska fram någon målchans på egen hand.
Han bidrog inte ett dugg till spelet.
Men han gjorde tre mål.
Annat är det när Olivier Giroud spelar.
Han arbetar hårt, deltar i spelet och bollen fastnar uppe hos honom. Dessutom så har han ett par chanser per match.
Han bidrar i spelet.
Men han gör inte många mål sett till hans chanser.
Två helt olika forwardstyper.
Men vilken är att föredra?
Den som gör målen eller den som förebygger målen?
Jag själv vet inte vem jag föredrar, men jag har alltid stört mig på forwards som inte kan göra mål för det är väl deras huvuduppgift.
Eller?
Vad anser ni? Vilken huvuduppgift är anfallarens?