Sviten med 26 raka tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid är nu bruten. Hans Wallson åkte på sin andra förlust som huvudtränare efter övertagandet av tränarrollen efter Anders Forsberg. Men det sägs ju att varje seger är en match närmare en förlust. Och just den här matchen tror jag att det kan ha kommit något positivt ur förlusten. Skellefteå AIK gör sällan två så här bleka matcher i rad och möjligtvis går laget och klubben samman och bevisar sig i kommande prövning.
Spelet i inledningen av säsongen har inte varit 100 procent. Jag såg inte Luleåmatchen, men enligt de rapporter jag mottagit var Skellefteå riktigt bra i en period och godkända i de två övriga. Frågan är ju bara när det kommer en riktigt 100 procentig insats över 60 minuter. Det hävdar jag att vi ännu inte har sett.
Matchen mot Växjö var helt enkelt inte bra. Laget kämpade och slet, men det var inte en lagmaskin, utan individuell skicklighet som gjorde att laget bitvis var med i matchens målprotokoll. Hemmalaget hade en helt annan fart och en annan inställning till matchen och vann fullkomligt rättvist. Sanningen är den att Skellefteå AIK bara sköt två skott på mål i den tredje perioden.
Det var vändningar ut mot sarg, avslut vid fel tillfällen – och framför allt alldeles för få avslut. Laget höll länge i pucken men Växjö försvarade sig väl och när chanserna kom offensivt var de stekheta. Colby Armstrong framför allt med två mål i matchen – en klassavslutare.
Skellefteå AIK:s klassavslutare nummer ett har det tungt just nu. Bud Holloway är inte bra för tillfället, och jag tycker inte heller att han är ensam om det. Tim Heed hänger inte alls med i matchen, Pierre-Edouard Bellemare vet jag inte vad han gör, men inte är det den powerforwarden med det brutala skottet just nu i alla fall. Det är fler spelare som är totalt utan självförtroende, Petter Emanuelsson till exempel.
Där är den korta versionen av noteringar efter matchen. Mer kommer senare.
Matchen slutade i alla fall 4-2 – till laget som inför matchen låg sist i SHL.
/ Lars L