Föga överraskande blev det lite snack med såväl debutanter som målgörare nere i gångarna utanför gästernas omklädningsrum i Kinnarps Arena.
En av dessa var Petter Emanuelsson, som fick till slut fick spräcka säsongens SHL-nolla.
– Det var skönt att få sätta dit den. Det är klart att det sätter sig i huvudet om man inte har gjort på mål på ett tag. Jag vill göra mål, men laget har ju vunnit, så jag klagar inte, säger han.
– Jag tror att det var viktigt att komma till den andra perioden med 1–1, så det var ett psykologiskt viktigt mål.
Emanuelsson njöt också av att se Aho och Öhman kliva in på isen.
– Det är riktigt kul att se, se grabbarna att kliva ut och se ut som att de har spelat i SHL hur länge som helst. Det är kul att se där ute. Och kul att se Aho sätta dit den.
Rutinerad i jämförelse med de killarna?
– Ja. Nu börjar jag känna mig riktigt gammal.
Snackade också med Sebastian Aho – en av de killarna som får Emanuelsson att känna sig gammal.
– Det var riktigt roligt. Skönt att vinna, och att få göra sitt första mål så klart.
Målet, som blev matchens sista, innebar 1–5.
– Jag såg bara luckan på bortre. Jag märkte inte som att den gick in. Det var när Jocke kom och började hurra som jag förstod det. Det var riktigt skönt, en otrolig glädje.
Aho har nu två SHL-matcher under bältet.
– Det har varit riktigt roligt, lärorikt. Man börjar komma in i det, hur mycket snabbare det går här än i J20. Alla är så mycket skickligare och så. Det är riktigt roligt.
När du skadade fingret inför säsongen, trodde du att det skulle bli så här?
– Nej, det trodde jag verkligen inte.
Sen har vi SHL-debutanten Anton Öhman, som inte gjorde bort sig där ute. Och han hade inte fått så lång tid på sig att förbereda sig.
– Jag fick veta det i lördags. Jag var hemma i Umeå och ”Walle” ringde direkt efter matchen, jag satt och såg den på teve. Jag satt och såg Sebbe spela.
Hur kändes det när han ringde?
– Det vart lite pirrigt.
Och var det pirrigt på isen?
– Till en början var det så, absolut. Men sen, när man hade fått en tackling och så, och sätta några uppspel, så började det rulla på.
Hur var det att spela i SHL då?
– Det är ett jävla tempo. Man känner att alla är lite tyngre och har varit med en stund. Men det är bara att tänka som vanligt och spela sitt eget spel. Det är då det brukar lösa sig.
Om framtiden vet han inte speciellt mycket, om han blir kvar i A-laget.
– Vi får se. Men det var kul att få den här chansen. Det vore kul att få en till också.
Både Aho och Öhman kommer från Umeå, nu konkurrerar de om samma backplats.
– Fast nu ligger man efter det här, han gjorde ju mål i den här matchen, konstaterar Öhman och skrattar.
Viktor Arvidsson har gjort det som vana den här säsongen att näta två gånger om när Skellefteå möter HV71.
– Jag vet inte. Det är nog lite tillfälligheter. Men det är skönt, det är det, konstaterar tvåmålsskytten.
– Det var kul att få några lägen och sätta dit den.
Första målet innebar att Skellefteå tog ledningen för första gången, 1–2.
– Det tycker jag är lite slumpmässigt. Det är ett bra tek av John (Norman), Johan (Alm) slänger in en lös puck på mål, som studsar ut till mig på bladet. Jag får lägga in den i tom kasse.
Nästa mål kom, precis som ena målet i den förra matchen mot HV, när han kom ut ur utvisningsbåset. Den här gången var det dessutom i boxplay.
– Jag hoppar in från båset och tänker att jag måste in och försvara. Sen ser jag pucken komma in mellan benen på mig och ser att jag är fri. Jag försöker åka ifrån backen, och det lyckas jag med, och sen försökte jag få upp den högt.
Ska vi börja kalla dig HV-dödaren nu?
– Nej, jag vet inte om jag får den titeln än, säger Arvidsson och garvar.
// Elin A